Utflykt i det okända

Mystik och trauma, utmärkt berättat av Peter Weir. Stilfullt värdigt en handling på en internatskola i början av 1900-talet. Betyget blir en svag 4;a, 4-

Picnic at Hanging Rock påminner en del om Michelangelo Antonionia L'Avventura men med en övernaturlig twist som för tankarna till 2001: A Space Odyssey. Oavsett lyckas filmen leverera en kuslig stämning med ett vackert foto och indragande musik. Sista halvtimmen är inte lika intressant som upptakten, men helhet är oavsett riktigt bra. Det märks även att Sofia Coppola hämtat inspiration till The Virgin Suicides här.

Säregen film, otroligt snygg och mäktig musik. En riktig stämningsupplevelse. Blev inte helt övertygad av alla inslagen (exempelvis skådisar och karaktärer är inte överdrivet intressant) men det är lätt en sevärd film som behandlar det otäckaste ämnet av de alla: det okända.

Jag har varit rädd för att se om den här filmen i bra många år, jag såg den, någon gång, 2004 eller 2005, och det var en totalt olidlig upplevelse.. Det gjorde ju mig inte direkt jättepeppad på att se om den, men nu var det alltså dags. Och jag får vara ärlig och erkänna att det var klart mycket bättre än vad jag upplevde det sist, men bra, njae. Det är extremt vackert foto. Men inte så mycket mer. Vissa scener är lite intressanta, men ja, över jag mest på att det ska ta slut... 0,7 på SH-skalan.

En väldigt bra och sällsam film med fantastiskt foto och musik.

Vad ska man säga, obehaglig och vacker. De två orden sammanfattar den här filmen ganska bra, den lyckas leverera en story som är fängslande och obehaglig utan att bli överdriven eller löjlig. Mycket symbolik är det i filmen, som gör att den blir värd att se om flera gånger om.

visuellt slående, men inte så mycket annat. jag kan ha gått in med lite höga förväntningar, och jag ville verkligen tycka om den här filmen. vackrare tjej än anne-louise lambert får man ju helt klart leta efter dock ;_;

Haha! Det är ju Wolf Creek-mördaren som är betjänten åt den rika familjen

Visst, det är fina bilder, men det är ingen Återkomsten. Historien saknar väsentligen intresseväckande. Vid tittandet slog det mig att det kanske var tänkt att jag skulle bli skrämd av en dovt, brummande klippa, att den kanske var klassificerad som skräck. Mycket riktigt. Hur någon skräms övergår dock mitt förstånd. Men apropå det dova brummandet är filmens stora behållning att Delerium samplat det på Spheres från 1990-talet. Typisk Wilhelm Schroeder-rulle.

"Picknick at Hanging Rock" hör till det bästa jag sett. Att det bara vara Peter Weirs andra film känns obegripligt. Och frågan är om han lyckats överträffa den suveräna prestationen i sina senare filmer. Jag menar att han nog inte gjort det, trots att ett flertal filmer ännu är osedda. Picknick är fulländad vad formen, rytmen, estetiken samt skådespeleriet beträffat. Kameraarbetet är enastående bra. Filmen är de facto en magisk upplevelse - men kanske först då man har lite större erfarenheter av att se riktigt bra film. konstfilm. Första gången kan den kännas lite udda... Filmen kan inte heller läsas eller tolkas på nåt speciellt sett. Och det är säkerligen en stor del av charmen med filmen. Gott folk: se Pickninck at Hanging Rock, se den flera gånger. Och njut av vad ni ser!