Pojken och hägern

En metaforisk film, så otroligt suggestiv att man samtidigt inte riktigt vet vad som är upp, ner, bak, fram, nutid, dåtid, verkligt eller overkligt. Det som är magiskt är inte magiskt och det som är verkligt är inte verkligt... det blir helt enkelt lite överdådigt.

Det känns lite som att Miyazaki börjar få slut på ångan och det är väl inte så konstigt när man passerat 80+ och redan pensionerat sig en gång för 11 år sen. Många teman som känns igen från hans tidigare filmer och det är kreativa filurer och världar som byggs upp. Men det är inte lika minnesvärt som hans bästa filmer och även om det säkert finns en del självbiografi och nostalgi i allt här så känns det lite ihophafsat på ett sätt. Lite som att mannen i tornet, som väl antagligen ska föreställa honom själv, börjar bli lite dement och att hans världar rasar ihop och överlämnas till nästa generation. För mig som har sett nästan alla av hans tidigare filmer blir den här lite överflödig, det är inte dåligt på nåt sätt, men jag hade ändå hoppats på mer. En stabil 2a tyvärr.

De första 40 minuterna var lovande men sen fick vi ett retrospektiv av allt som Miyazaki har åstadkommit i sin karriär. Det är fint med alla hyllningar men gör samtidigt att denna film inte känns minnesvärd eller originell.

Om The Boy and The Heron faktiskt blir Hayao Miyazaki sista långfilm så är det ett mycket värdigt avslut (och ett klart bättre sådant än besvikelsen The Wind Rises). Filmen innehåller precis de delar vi förväntar oss av en Miyazaki-film. Vi får ett hopkok som består av en historisk kontext, magi, familjeband, gammalt mot nytt, märkliga karaktärer och alternativa världar. Just denna film känns däremot extra personlig då ett av filmens teman handlar om att lämna över stafettpinnen till en ny generation. Stort tack Miyazaki!

Fantastisk film... Ren och skär konst i mina ögon, men ska jag vara ärlig så var inte själva berättelsen så jäkla bra...

Känns mest som ett mishmash av intryck från hans tidigare filmer. Den saknar kanske sin egen själ, men innehåller några riktigt originella visioner, som hur den målar upp en undre värld i form av en evig kust där pelikaner äter människo-själar. Men den glömmer att berätta en historia, och ännu en gång får vi en urtråkig hjälte, som är så stoisk och renhjärtad att han ärligt talat inte behöver existera. Det är svårt att engagera sig när det kan hända exakt vad som helst, och nya koncept introduceras hela tiden.

Väldigt fin i början men spårar rätt snart och känns verkligen som folk vill gilla den här för att det är den sista Miyazaki-filmen och den är ju fint tecknad iaf men helhetsintrycket saknar något.

Början utmärkt, vackra animationer och väldigt finstämd upptakt. Men den tappar alltmer efterhand, när den blir svårare och svårare att greppa. Framåt slutet var det så mycket jag inte riktigt förstod, som varför den där fågelkungen plötsligt dök upp och skulle kullkasta allt utan egentlig anledning, det kändes bara som att de hittade på i sista sekunden för att föra storyn över nästa tröskel. Många sådana märkliga saker alltså, vilket fick mig tänka på Det levande slottet, vilket också var en film jag inte begrep ett dyft av fast samtidigt respekterade. Men det är samtidigt så ambitiöst och så andlöst vackert gjort att helheten håller ihop ändå. Det kan vara Miyazakis svagaste film, men för att kunna svara på den frågan med säkerhet krävs nog en omtitt eller två, vilket inte är otänkbart att tänka sig i framtiden.

Fullständigt obegriplig. Efter 10 min har du så många frågor som det aldrig blir något svar på. Det gör ont i hjärtat att ge en Miyazaki-film dåligt betyg men det kan inte hjälpas. Vackra bilder men nej. Det finns så många andra betydligt mer sevärda Ghibli. Ta en av dem istället!

Gripande. I grunden en väldigt enkel historia, om att acceptera en svår förlust, men gestaltar samtidigt hur komplicerat och smärtsamt det är.