RecensionMaggie vaknar på balkongen
Maggie vaknar på balkongen beskrevs i P1:s Kino som en jävligt bra dokumentär och regissörerna Mark Hammarberg och Ester Martin Bergsmark beskrevs som svensk dokumenärfilms nya hopp. Det lät ju otroligt hoppingivande för en så livlös och bortdomnad konstart som den svenska dokumentärfilmen, som inte förnyats sen Dom kallar oss mods. Så svensk dokumentärfilms nya hopp får man ju inte missa.
Nu råkar jag ha sett Hammarberg/Bergsmarks förra film, det bisarra formexperimentet Svälj (2006), där kortfilmsgenren fick sig en rejäl omgång. Med det i tankarna hoppades jag, när jag gick och såg Maggie vaknar på balkongen på Tempofestivalen, att de skulle behandla dokumentärfilmsgenren med samma bryska övervåld. Men där fick jag fel. Inget övervåld alls användes den här gången. Bara kärlek. Och poesi. Och shit vilken bra dokumentär det blev. Det hade kunnat bli en vanlig tyck-synd-om-dokumentär om en ledsen invandrarkvinna som bor i ett ghetto, blir missförstådd och gråter sig till sömns. Men även om denna filmen innehåller allt det där, så lyckas huvudpersonen Maggie förbli ett subjekt. Det är istället landet hon filmar genom sin billiga videokamera som är objektet. Hon kommenterar vad hon ser med en träffsäkerhet som är desto skarpare då inga ord vägs innan de kommer ut. Hon bara maler på och massproducerar smått geniala punchlines genom hela filmen.
Maggie (eller Beatrice Andersson som hon heter!) är massaj, eller en sån som bor i skogen som hon själv beskriver det. Men nu bor hon i en deprimerande förort till Malmö och fördriver dagarna med att lära sig skånska på Svenska för invandrare när hon inte hänger på obskyra barer och bakgator i det aldrig så fula Malmö. Maggie försöker få kontakt med alla, men ingen vill prata med henne. Hon är för mycket av allt, för mycket kvinna, för galen, för ohämmat nyfiken. Filmen kastar sig mellan hysterisk glädje och ensamhetens djupa mörker. Men hur fult det än är i Malmö och hur jävligt hon än borde må, lyckas hon alltid fånga något vackert i det trista. Eller som Maggie själv säger det: Mitt i bajset börjar livet!
Detta är årets svenska bioupplevelse. Filmen går upp på Folkets Bio 11 april. Se den och kom ut renad.
