Vinden bär oss

Det livsbejakande budskap som filmen bär hade kunnat bli banalt om det inte vore för gestaltningen. Det konsekventa arbetet med perspektiv. Ett tänkande med bilder.

Vacker och en av Kiarostamis allra bästa. Han skapar ett mikrokosmos där vi lär känna och blir bekanta med den lilla byn som filmen utspelar sig i. Om att ta vara på, och att njuta av livet på jorden för i slutändan kommer vinden bära oss alla bort.

Här är jag tydligen först med att sätta ett underkänt betyg. Nåväl, jag blev också rätt hänförd av de fina bilderna, den naturliga dialogen och det invaggande tempot inledningsvis. När den till slut knöt ihop säcken var jag inte ett dugg klokare. Kanske missade jag någon detalj som jag borde uppfattat, men i så fall är det ju filmens fel att den inte fångade mitt intresse nog för att uppfatta den. Men efter ett tag började det mer och mer kännas som att jag inte fick ut någonting av filmen. Jag antar att poängen är att det ska vara öppet för tolkningar, men för min del blev det bara ett stort ingenting av den här... berättelsen eller vad man ska kalla den. Tyvärr, har gillat de tidigare Kiarostami-filmerna jag sett, så det här var lite av en nedlåtande upplevelse.

Även om jag känner igen många aspekter från Iran var den här mer svårtillgänglig för mig än Certified Copy. Jag tror dock att den kan vinna på omtittar, och jag är trots allt ändå spänd på att se mer av Kiarostamis filmer.

Trevligt att se om den här filmen efter tio år; filmen håller för en omtitt.

Håller hög klass.

En kryptiskt självkritisk och i dubbelbemärkelse poetisk film som jag både intellektuellt beundrar och direkt uppskattar. Dourani är finfin i Kiarostamis alibi som den tvetydigt exploaterande och självupptagna huvudrollen, men som brukligt med en Kiarostamifilm är det det enigmatiska fotot och miljöerna som är den största behållningen. Självklart bjuds vi på ett par vidunderligt vackra bilder på personer i rörelse genom den iranska landsbygden, men de absolut bästa fotorutorna kommer faktiskt inifrån byn. Tanken som cirkulerat gällande att filmen är någon form av millennieresumé med en hundraårig kvinna som dör år 1999, vilket passar bra två centrala temata i filmen som död och begravning samt konflikten mellan teknik och tradition. Tillsammans filmens exploaterande natur, som är ett av hans absoluta favoritteman, och konflikterna mellan landsbygd och vanligt folk kontra modern stad och experter bjuder dessa på en härlig och mångsidig pallet. Jag uppskattar att filmen inte faller i fällan att vara alldeles för tydligt ”svår”, utan istället är öppen för flera tolkningar och gör att filmen sitter kvar hos en. Kul också att filmen väckte ett intresse för poeten Forough Farrokhzad. Det negativa med filmen är att den tappar lite i mitten av filmen då den blir lite för subtil och dåsig för sitt eget bästa och det känns också som att vissa av karaktärerna självplagieras utan någon större finess eller stil. Det saknas helt enkelt den totala elegans som finns hos regissörens mästerverk, men det här slutar ändå på en stark fyra.

Godkänt drama och välberättat men verkligen inte jätteengagerande eller stimulerande 3-

Perfekt tempo och vackert foto som så ofta i Kiarostamis värld. Här lyckas han verkligen fånga känslan av stillastående och väntande, och den lilla byn är oerhört fascinerande. Det händer lagom mycket och repetitionerna skapar ett härligt flyt.

Första halvan av filmen är verkligen en hemsökande och enkel film byggt på det okända och med vackra bakgrunder. Men ju mer man vet om vad som händer ju mer tappar filmen. Det blir lite för upprepande och det saknas en naturlig utveckling. Betyg 6.3