Under olivträden

Gillar det, men det är definitivt den svagaste filmen i trilogin. Intressant att se en kvinnlig bilist, antar att det inte är eller var lika tabu i Iran som i dess grannländer. Det är kul att få se scenerna från Livet Börjar Igen ur ett annat perspektiv, men såhär många metalager gör väl att filmen i sig inte säger så mycket mer än att den omkontextualiserar de två första, något förra filmen egentligen redan gjorde.

Absolut inte helt utan sina poänger men helheten är mest seg/utdragen. Jag kan förstå att vissa regissörer hyllat denna film då den ger en intim bild av arbetet bakom kameran och relationen med skådespelarna. Budskapet om att vi bör gifta oss för att komplettera varandra (och därmed hjälpa varandra) är också vackert.

Det var inte meta-inslaget som gjorde föregångarna så fantastiska, utan den otroliga mänskliga värmen. Här tar meta-biten en större plats, medan den mänskliga biten känns reducerad till en rätt ointressant relation mellan men man som vill gifta sig och en kvinna som inte vill. Det utvecklas liksom aldrig till något mer än så heller. Nä, jag blev riktigt besviken, hade hoppats på att denna, mest berömda delen ur en i övrigt storartad trilogi, skulle vara minst lika stark som föregångarna. Men jag kom aldrig in i den, utan tyckte mest bara den kändes liten och betydelselös bredvid sina föregångare. Och slutscenen kändes bara som en ihåligare version av förra filmens oerhörda slut. Mest bara en långtråkig film som gjorde mig besviken.

Kiarostami skulle ha stannat efter "Zendegi, va digar hich". Det här känns bara krystat, och meta-greppet är inte ett dugg upphetsande här. Jag gillar dock Kiarostamis lekfullhet och experimenterande. Ibland blir det guld, och ibland blir det skräp.

Metanivån dras ett varv till från förra filmen, och det finns mycket lekfullhet i genomförandet. En av de bättre filmer om en filminspelning som gjorts. Tilltalar mig ändå inte fullt så mycket som föregående delar i trilogin, men det säger inte så mycket kanske.

lite besviken blir jag ändå, även om det är väldigt fint genomfört. inte lika edgy som senare filmer.

En snoozefest, svag tvåa

Fin, men lite väl mycket upprepningar.

Kiarostamis självreflexivitet är verkligen fantastisk; för varje del i trilogin plockar han isär föregående film för att blottgöra dess artificialitet och därmed problematisera gränsen mellan film och verklighet. Med små medel skapar han en film som är väldigt intelligent, komplex och rik, men som också har väldigt mycket hjärta. Ibland har Kiarostamis filmer dock en tendens att bli lite för mycket socialrealism, vilket jag har svårt för, och det här är inget undantag. Hur som helst är detta den starkaste delen i trilogin; det är inte omöjligt att jag höjer den till en fyra när jag har funderat lite mer.

som vanligt är det Kiarostami gör vacker o intressant.