Mitt namn är Joe

Börjar lite stapplande, men blir bättre och bättre fram till strax innan slutet där den plötsligt blir lite märkligt naiv. Övertygande skådespeleri, mysiga miljöer och fin användning av diegetisk musik håller det hela på en svag fyra.

En mycket övertygande och sympatisk film från Ken Loach. Det finns få regissörer som så starkt kan porträtterar socialrealism som Loach. Det är väldigt starkt och man kan inte undgå att engagera sig i människoödena i denna film. Skådespelaren Peter Mullens prestation här är helt fantastiskt och imponerade väldigt mycket på mig. 4-

Skådespelarna är fantastiskt bra o då speciellt Peter Mullan i detta rörande o gripande drama men det känns ändå som om det kunde utvecklats bättre då det känns en aning splittrat.

Jag har sett bättre Loachfilmer, men visst, den här är också bra. Sympatisk film med riktigt bra skådespelare, dock hade jag önskat att filmen kändes mer fokuserad. Stark trea.

Könsrollerna i filmen är realistiska och deskriptiva, inte preskriptiva. Jag tycker de visar könsroller ungefär som de är. Tyvärr har vi inte avskaffat könsroller än och så länge de finns bör de skildras. Här är ju personerna dock mer människor än kön. Loach kan se djupare än bara könsroller, om man jämför med valfri Hollywoodrulle. Sedan kan man diskutera hur stereotypa de är. Det är kvinnan som har ett jobb och lite ordning på sitt liv och som ställer krav även när hon är kär. Mannen är arbetslös, strulig, alkis som sitter och gråter.

Älskvärd huvudkaraktär, och Loach berör en på ett behagligt sätt som vanligt.

ganska medelmåttig då jag såg den på morgonkvisten

Lätt den bästa Ken Loach-filmen. Så jävla mänsklig och samtidigt kompromisslös. Fantastiska skådespelarinsatser!

Så bra! KenLoach är socialrealismen kung.

Så vacker att jag grät.