Den blodiga stranden

Såg den nu ikväll, hämtade hem den mest för Saxon & Young och trodde att den kunde vara något att se. Märks att det är 1980 (Det skriker lång väg) lågbudgetproduktion, gammalt 4:3 tv-format, suddig bild, men allt är inte dålig för det finns små glimtar i den som kommer lite då o då. Handlingen då förutom monstret på stranden, en liten sockersöt historia om gammal kärlek fyller ut storyn. Påminner om många liknande filmer man sett förr o den närmaste jag kan komma på nu utan att tänka för mycket är filmen "The Sand" (2015) som är en tv-produktion o fått 3,8 i betyg på IMDB, tycker att denna rulle är en snarlik kopia på den. Höjdpunkten är väl John Saxon´s stabilitet och Burt Young när fäller sina kommentarer lite hur som helst. Ett stort plus är att man får vänta till slutet av filmen på monstret, kul att se en film som man missat för nu på gamla dar och ger filmen en 2:a av 5 möjliga för den var inte så dålig som jag trodde samt av filmens längd på 1,5 timme så hade jag det lite trevlig/roligt i ca 60 minuter av dom.

Jag gillar den.

Mördarstranden anfaller. Mer drama än monster, men den duger.

Rätt så torftig och intetsägande film som verkligen känns som en halvbeige tv-produktion. Då och då glimmar den till utan att någonsin bli särskilt intressant. (4/15)

När det kommer till den här typen av skräckisar finns det betydligt roligare filmer att sukta efter. Blekt och småtråkigt när människor dras ner under sanden av något man ej alls får se förrän på slutet - och lika så bra var nästan det. Ett gott försök måhända, men knappast minnesvärd.

Inte så blodigt som titeln antyder, men trots det en fokuserad och mer välgjord rulle än man kan tro. En stark trea i betyg förvånar även mig, men så får det bli. 6/10

Skön B-rysare från tidigt åttiotal. Inledningen utlovar kalkonvarning men jag tycker ändå att det är en skön stund framför tv:n. Monstret sparas ända in i det sista och det får ju en att hela tiden undra vad som pågår där under sanden. Burt Young är på gott humör och drar olämpliga vitsar och den alltid lika coola John Saxon tar sin roll på fullaste allvar och höjer även denna film med sin närvaro.

På titeln kan man tro det rör sig om en Troma-rulle men så är det inte som tur är. Rätt blodfattig skräckis och en del luckor i manuset störde en del. Det positiva var Gil Melles stämningsfulla musik och Burt Young som skönt skrävlande polis.

Ett Sömnpiller Inte ens John Saxon kan rädda filmen från att få flera säckar Sand i maskineriet....Burt Young är väl egentligen den här filmens Stjärna..Så som han Bufflar på och Gormar Hahaaaa...

Bra idé, och John Saxon är alltid John Saxon