Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionNatt på museet



Sedan mumiefaraon Ahkmenrah och hans magiska tavla kom till New Yorks naturhistoriska museum får allting i museet liv på nätterna. Detta får den nye nattvakten Larry Daley (Ben Stiller) erfara med råge. Det han till en början tror ska vara ett lugnt och långtråkigt jobb visar sig snabbt innebära att han måste hålla ett myller av oberäkneliga utställningsobjekt i schack.

Redan premissen får mina varningsklockor att slå över på rött och ursinnigt vråla ”Jumanji! Zathura! Spring människa! Spring för ditt liv!”. Med ett manusförfattarpar som både är ansvariga för dagissnutifieringen av Vin Diesel i ”The Pacifier” och återupplivandet av Herbie-franchisen, och en regissör som i och med ”Fullt hus” slog den sista spiken i Steve Martins kista, är väl förutsättningarna inte direkt på topp. Det är snarare som upplagt för drunkningsdöden i det huvudvärksantändande flamsträsk där dessa herrar skaffat sina simborgarmärken. Vad är det då som gör att ”Natt på museet” klarar sig relativt helskinnat över till andra sidan? Svaret är enkelt: En ovanligt alert rollsättare.

På något sätt har de inte bara lyckats få radarparet Ben Stiller/Owen Wilson att ställa upp, även Steve Coogan, Ricky Gervais och Robin Williams medverkar. De är alla otroligt rutinerade och tillsammans är de så bra att de förmodligen skulle kunna använda baksidan av lättmjölksförpackningen som manus och få det att fungera. Wilson och Coogan som miniatyrcowboy och romare i ständig rivalitet och strid är fruktansvärt roliga. Både Stiller och Williams är långt mer nedtonade än vad vi är vana vid och det passar dem alldeles utmärkt. Bäst av alla är dock, inte helt oväntat, Gervais. I sina allt för få scener gör han den konstant frustrerade och arga museichefen, med vissa svårigheter att få ur sig hela meningar, till ett under av komisk tajming. Mannen är uppenbarligen ett geni. Det är också rätt kul att återse både Mickey Rooney och Dick Van Dyke i rollistan.

Trots författarnas CV är manus inte heller helt uppåt väggarna. Fram till att Larry Daley får sitt jobb är det faktiskt till och med bra. Han är en relativt sammansatt person som mest av allt vill vinna sin sons respekt och ta tillbaka den fadersroll som hans ex-frus nye man (en riktigt rolig cameo av Paul Rudd) nu allt mer börjat fylla. Gradvis börjar manus hemfalla åt standardingredienser och simpla lösningar – slutet är riktigt slibbigt – men Larry förblir en mångbottnad typ.

Jag blev med andra ord överraskad av ”Natt på museet”. Jag hade förväntat mig att jag skulle hamna 15 år utanför målgruppen men kommer istället på mig själv med att tycka att filmen är rätt mysig. Vid några tillfällen skrattar jag till och med högt (scenen där Stiller kramar om den mordiska hunnern Attila och frågar om han är söndersliten i hjärtat är obetalbar). Så, om du är tolv år gammal är det här förmodligen det roligaste du har sett. Om du är tolvåringens pappa så behöver du definitivt inte vara rädd för att följa med till biografen.