RecensionWorld Trade Center
Efter mycket velande och omfattande skepticism så gav jag efter till min nyfikenhets favör. Varför kan man ju undra, av vilken anledning skulle man ens vilja se en film som på förhand skriker propaganda och glorifierande av amerikansk patriotism rakt i ansiktet på en. Det svider i ögonen innan man ens har sett förtexterna rulla förbi. Sådana här filmer brukar aldrig överleva mina kritiska ögon, för de har sin ingrodda nidbild av hur liknande filmer utspelas och i vilket syfte. Har ni sett We were soldiers så förstår ni vad jag menar (förhoppningsvis), annars är det väldigt mycket fel på er uppfattningsförmåga.
Hur som helst, anledningen till att jag tillslut såg filmen var på grund av regissören Oliver Stone. Jag menar, kan en regissör som i stort sett bara har medverkat i produktionen av bra filmer helt plötsligt ta ett filmpolitiskt självmord? Jag säger bara Platoon, JFK och Natural born killers så förstår alla vad jag menar, det är riktigt bra filmer och kontroversiella. Och det var väl där min nyfikenhet segrade över förnuftet, jag hoppades på att han skulle våga göra något utmanande även denna gång. Men ack, det blev snarare ingenting.
Mina farhågor besvarades inte, den var inte det minsta patriotiskt propagerande. Till yttermera visso så var den genomgående småchecka good will attityden enormt irriterande. Den fångade inte heller mitt intresse, visserligen snygg och begåvad regi - sannerligen effektfull. Men var den fängslande? Nej, kanske har det med alla otaliga konspiratoriska vanvettsteorier och diverse dokumentärer jag har skådat om 11:e september - som gör det svårt för mig att se allvaret i vad som hände? Inte fann jag något spår utav det överdramatiska och amerikanskt slentriansentimentala daltandet heller. Jag befarade att det skulle vara utav episka proportioner, men jag hade så fel.
Till slut fann jag mig själv i soffan och faktiskt kände en slags spänning. Filmen i sig koncenterar sig inte på terroristattackerna, utan mer på affektionen av att så många räddningstjänstemän var inne i byggnaderna medan de rasade. Filmen fokuserar främst på två polismän som fastnar i rasmassorna samt hur detta påverkar deras respektive familjer. En bit in blev det ett rätt så gripande drama. Dock skulle det komma att förstöras...
Jag hade inte tänkt tanken, jag hade faktiskt glömt bort att detta land är fruktansvärt kristet. Och filmen var verkligen inte sämre på den punkten. För mig som ateist blir det väldigt svårt att relatera till sådant religiöst gurglande. Det blir endast skrattretande komiskt och snudd på patetiskt. Förvisso kan jag betänka mig svaga individer be till högre makter i rådande krissituation. Men varför ska det alltid vara på det viset, varför ska det alltid vara Jesus saves i amerikanska katastroffilmer?
Och i denna blev det till och med bokstavligt talat. Och där försvann all respekt, i ett enda ögonblick.
Filmen rasade från ett gripande drama till något magsurt obligatoriskt religiöst inpräntat avfall.
Det är så att man gråter, att till och med Oliver Stone föll för det ständiga religiösa kabintrycket.
Nej, när det kommer till filmatisering utav den tidlösa dagen 11:e september så är United 93 ett betydligt bättre val, där slipper man främst de religiösa påhoppen. Å andra sidan är inte heller Paul Greengrass (han som regisserade United 93) en hjärntvättad amerikan.
Jag kan inte förbjuda er att se denna avskyvärda film, som agerar kristen propaganda arrangerad utav de mest fanatiska utav jehovas vittnen. Det var räddningstjänstemännen som såg till att de civila kom ut, inte en skäggig, långhårig och skabbig fiktiv karaktär i sandaler. Om ni ser denna har ni bara er själva att beskylla, men kom ihåg, sådana här kvalstermackor till filmer är inget eder recensent ordinerar er att bevittna. Det vore, utan den minsta överdrift, som att skicka er till ett två timmarspass av ren och skär tortyr.
