RecensionNatural Born Killers
Ett ungt (och vackert) par går genom en dörr in i en kafeteria. Mannen sätter sig ner och äter paj medan hans flickvän dansar med jukeboxen.
Fem minuter senare går de ut med blodiga händer och stora leenden.
Paradoxalt nog är detta en antivåldsam film.
Filmen, som skrivits av Quentin Tarantino, handlar om det numera legendariska filmparet, Mickey och Mallory. De roar sig med att mörda och våldta.
Visst låter det lite grann som upplägget i \"A Clockwork Orange\"?
Med den skillnaden att den här filmen är mycket sämre.
Filmen är berättad i ett väldigt hektiskt tempo, med Oliver Stones typiska psykadeliska knarkestetiska stil... men denna gången har han gått till extremerna, videoklipp spelar på väggarna medan dessa overkliga människor roar sig på andras blod. De är som livslevande vampyrer.
I början är jag mäkta imponerad, det här är en väldigt psykologisk film, den visar på ett väldigt övertygande vis hur dessa sjuka människor ser världen, hur deras hat bottnar i incestuösa våldtäkter. Och det är väldigt intresant.
Filmens första hälft gillar jag skarpt, den är originell, intressant, kanske lite våldsam, men alltid på den rätta gränsen av det acceptabla.
Man tycker faktiskt synd om dessa antihjältar.
Men sen tar filmen en helt annan vändning, plötsligt får den ett nytt tema - Stone måste ha tänk \"låt oss vara samhällskritiska, när vi ändå håller på!\" Så Stone låter filmen urarta till någon sorts splatterfilm som fick till och med mig, härdade filmfanatiker, att känna ett orogivande sug runt magtrakterna.
Visserligen förstår jag budskapet, och det kommer in i mig. Men det berör på fel sätt.
För jag kan inte se meningen med att göra en film som endast finns till för att äckla tittaren.
Och jag kan inte förstå filmens stuktur, gör man en film så ser man till att den har ett enhetligt budskap. Det fungerar helt enkelt inte att göra ena hälften som en psykologisk skildring av ett sjukt par och den andra till mediakritisk splatterrulle.
Det fungerar helt enkelt inte.
Man brukar påstå att detta är en antivåldsam film... i grunden är den faktiskt det.... Men Stone, som i första hälften av filmen inte gjorde några större förbrytelser mot det osmakliga, lyckas i slutet gå så långt över gränsen att man inte längre tar hans film på allvar. Budskapet försvinner bland allt blod, och det som var en korsfärd mot TV-våldet urartar till just den sortens glorifiering man fördömer.
Det känns på sätt och vis dåligt att såga denna film, den har en bra idé, bra manus, extremt bra skådespelarinsatser, ett originellt språk, ett tankvärt budskap - egentligen är detta den sortens film som jag brukar älska.
Men till skillnad från \"A Clockwork Orange\", som visserligen var en omskakande upplevelse men som aldrig gick över gränsen, så har den här filmen ingen klass.
Den är som en tavla av Picasso målad med blodiga tarmar - man vet inte om man borde applådera.
Eller kräkas.
