Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe Grudge II



När japanska Ringu kom 1998 så hade skräckfilmsgenren i västvärlden kört runt i samma hjulspår ett bra tag och väntade desperat på något nytt. Filmen slog snabbt igenom med buller och bång och satte den asiatiska skräckfilmen på kartan. Förutom den otrevliga karaktären Sadakos nyskapande entré, hade den till skillnad från amerikansk skräck ett lugnt berättartempo, med en långsam uppbyggnad och krypande skräck. Hollywood gjorde det de gör bäst: satsade pengar och cashade in. Eftersom de var mitt uppe i en remake-hysteri kom de på den strålande idén att börja göra amerikanska nyinspelningar av 3 år gamla utländska skräckfilmer.

Där är vi idag. Efter amerikanska The Ring 1 och 2, The Grudge och Dark Water, kommer nu The Grudge 2. Eftersom hela den japanska Ju-On serien är otroligt förvirrande kan en förklaring vara på sin plats:

Det finns följande filmer (listade i ordning): Ju-On, Ju-On 2, Ju-On: The Grudge, Ju-On: The Grudge 2, amerikanska The Grudge och The Grudge 2. Dessutom verkar regissören Takashi Shimizu - som är ansvarig för hela soppan - fått storhetsvansinne, för han ska enligt IMDb även hålla på med Ju-On: The Grudge 3 (japansk version).

Verkar det rörigt? Det är det. Personligen kommer jag inte ens ihåg vilka av filmerna jag har sett och inte. Inte ens IMDb verkar kunna hålla isär dem, utan har blandat ihop alla trailers till filmerna. The Grudge 2 är dock anpassad för en amerikansk/europeisk publik som inte nödvändigtvis har sett någon av de tidigare filmerna i serien.

Aubrey Davis (Amber Tamblyn) blir kallad av sin sjuka mamma, som berättar att hennes syster Karen (Sarah Michelle Gellar = Buffy the Vampire Slayer) ligger på sjukhus i Japan. Karen är dessutom misstänkt för sin pojkväns död, efter att hon anlagt en husbrand i Tokyo. Nu måste Aubrey flyga till Tokyo och försöka hämta hem sin syster, som hon inte pratat med på flera år. Väl där får hon av journalisten Eason (Edison Chen) veta att såväl Karen som han själv är utsatt för en förbannelse och ligger jävligt risigt till.

Två andra historier berättas parallellt: Allison (Arielle Kebbel) går i en internationell skola i Tokyo där hon försöker bli kompis med innetjejerna Vanessa och Miyuki, som tar med henne till samma läskiga hemsökta hus som Karen försökte bränna ner, där de alla drar på sig samma förbannelse. Någonstans i USA försöker den unge Jake komma över sin mammas död och det faktumet att hans blivande styvmamma just flyttat in med honom, sin syster och deras pappa. Konstiga saker börjar hända i deras trapphus och det verkar ha något att göra med grannarna.

Olika skräckfilmer kan fungera på så många olika sätt och det är en delikat avvägning vad man vill prioritera när man gör dem. Det är otroligt svårt att göra en film som har både en bra historia, bra skådespelare, en obehaglig stämning, snygg filmning och effektiva skrämseleffekter (hur många finns det?). Få filmmakare är överhuvudtaget intresserade av att ha med allt. Den allmänna utvecklingen på senare år verkar vara att fokusera på skrämselmomenten och några häftiga effekter. Visst kan det räcka så. Hur luttrad man än är som skräckfilmsfanatiker, är det svårt att inte bli rädd av en skrämseleffekt (hur uppenbar den än är). Så hur bedömer man en skräckfilm egentligen?

Till att börja med är The Grudge 2 en dåligt gjord film. Vill man peka finger åt den så kan man ju alltid börja med att regissören är en japan som inte talar engelska, utan använder en simultantolk. Dessutom kanske man kan ifrågasätta någon som gör samma film hela tiden, vad vet jag? När det rör sig om så många uppföljare brukar det ju vara skönt med lite variation av regissörer. Mycket av det dåliga i filmen bygger på friktionen mellan det japanska och det amerikanska, nästan som att filmen själv försöker säga att projektet var en dålig idé. De amerikanska karaktärerna spelar baseball och är cheerleaders, de japanska pratar engelska fast de bor ute på den japanska landsbygden. I ena scenen skall det etableras en språkbarriär när sjuksköterskorna inte förstår Aubreys engelska och i nästa scen ”förklarade just en läkare…” för henne. Man får intrycket att olika parter har dragit åt olika håll i den här produktionen och det Takashi Shimizu har lyckats bra med förut, misslyckas han med här ganska rejält. Scenuppbyggnaderna är slarviga och det är alldeles för få av dom där långa, utdragna skräckscenerna man vill ha. Det är kort sagt för lite sublim skräck och för mycket övertydlig dito.

Skådespelarna bjuder inte på några imponerade prestationer, Amber Tamblyn sköter sig okej i den gråtande huvudrollen och den unga Matthew Knight imponerar ibland som Jake. Sammantaget för alla skådespelarinsatserna är att de pendlar mellan bra och dåliga från scen till scen, något jag antar att den japanska regin är ansvarig för.

Vill ni gå på bio och bli skrämda, gör det, för skrämd blir man. Filmen i sig är inte mycket att hurra för.