Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionStar Wars: Episod II - Klonerna anfaller



Efter det magplask ”Det mörka hotet” åstadkom (dock inte ekonomiskt – filmen var en enorm succé i termer av biljettförsäljning) var läget helt annorlunda inför ”Klonerna anfaller”. Star Wars-fans som jag själv undrade om George Lucas helt hade tappat greppet, och totalt missförstått vad det var folk älskade i originaltrilogins filmer, eller om ”Det mörka hotet” var ett olycksfall i arbetet och att Episod II och III skulle lyckas återvinna förtroendet hos fansen.

Storyn i ”Klonerna anfaller” utspelas runt tio år efter ”Det mörka hotet”. Anakin Skywalker är nu en ung man som tränas av Obi-Wan Kenobi till att bli jediriddare. Anakin är hemligt förälskad i Padmé, och när hon utsätts för mordförsök ger sig Obi-Wan iväg för att spåra mördaren, och Anakin utses till hennes livvakt. Samtidigt fortsätter intrigerandet på Coruscant i senaten och i Jedirådet, när Palpatine manipulerar och påverkar Anakin och andra för att öka sin makt.

”Klonerna anfaller” är helt klart ett fall framåt för Star Wars-sagan jämfört med föregångaren. Den är tajtare och har ett bättre tempo och tydligare fokus, framförallt i historien om Obi-Wan, Jango Fett och den mystiske Greve Dooku. Huvudspåret med den gryende romansen mellan Anakin och Padmé är lite segare och bitvis ganska fånigt. (Det är intressant att jämföra med hur oerhört skickligt den spirande romansen mellan Han Solo och Leia skildrades i originaltrilogin – minst lika romantiskt, men aldrig så sentimentalt eller styltigt som i ”Klonerna anfaller”). Framförallt dras trådarna ihop oerhört effektivt mot slutet och leder till en riktigt spännande och visuellt oerhört imponerande slutstrid på planeten Geonosis – självklart är det datorgenererat så det stänker om det, men till skillnad från i ”Det mörka hotet” handlar det den här gången om individer som man bryr sig om, och scenerna med robotfabriken, avrättningsscenen, det stora slaget och ljussvärdsduellerna har alla ett tempo, en tyngd och en intensitet som är medryckande.

Som nämnts är det fortfarande långt kvar till känslan i originaltrilogins filmer, och jag tycker framförallt att karaktärerna och deras relationer har stora brister i den här filmen, precis som i ”Det mörka hotet”. Det är i stora delar stelt och opersonligt och med avsaknad av all naturlig humor. Men sammanfattningsvis är ”Klonerna anfaller” en godkänd film som fungerar bra i Star Wars-sagan och som är klart underhållande.