Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBlade Runner



Året är 2019 (minns ni när det kändes långt borta?). Artificiella människor som kallas replikanter används till tungt och obehagligt arbete i Jordens kolonier i rymden. De får inte lov att vistas på Jorden.

Blade runners är en korsning mellan poliser och prisjägare. Deras jobb är att jaga och döda förrymda replikanter. Fyra replikanter, ledda av den iskalle Roy Batty (Rutger Hauer i sitt livs roll), har kommit till Los Angeles och den pensionerade blade runnern Rick Deckard (Harrison Ford) övertalas att åta sig en sista uppgift. Genom filmen får vi parallellt följa Deckard och replikanterna, som är skapta att dö efter fyra år och som nu försöker hitta ett sätt att ändra det och leva de liv de givits.

Visuellt är Blade Runner en magnifik film. Liksom Alien är en av mycket få filmer som lyckats visa oss en utomjording som faktiskt ser utomjordisk ut, så lyckas Blade Runner skapa en trovärdig framtid. Blade Runners Los Angeles är ett urbant helvete, ett förorenat grått ghetto av skyskrapor och förfall, där gigantiska blinkande reklamskyltar erbjuder de enda färgstänken. När man ser filmen i dag har man sett det förr, men enbart för att Blade Runner influerade så många filmer som kom efteråt. Utan Blade Runner hade varken Dark City, Det femte elementet, Matrix, RoboCop, eller Batman - återkomsten sett likadana ut.

Tillsammans med det visuella är det ett förstklassigt manus som gör Blade Runner till ett mästerverk. Minnesvärda repliker levereras på löpande band, och filmen är en av de mest samplade i historien. Roy Battys sista repliker har citerats så många gånger att det finns personer som aldrig sett filmen som kan upprepa dem, även om de kanske inte känner till sammanhanget. Och då missar de mycket.

Filmen finns i flera olika versioner, varav den oslagbart bästa (som så ofta) är Director's Cut, släppt 1992. När filmen kom på bio 1982 gavs den ett påklistrat slut som tyvärr förstörde mycket av det föregående, och när regissören Ridley Scott fick möjligheten att släppa filmen med det slut han ville ha tog han den. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det nya slutet visar filmens arv från Philip K Dick, författaren till Do Androids Dream of Electric Sheep?, den bok som filmen löst baseras på. I Dicks världar är verkligheten labil och formbar, och ingenting är att lita på. I stället för bioversionens bekväma slut lämnas vi undrande över vad som är sant.

Men även bioversionen är en fest både för ögat och för hjärnan. Filmen har med rätta blivit en kultförklarad klassiker, mycket på grund av dess vision men också på grund av dess många bottnar och temata. Replikanterna skapas mot sin vilja och har begränsad livslängd redan från början - men kan man inte säga samma sak om oss allihop?