RecensionStar Trek V: Den yttersta gränsen
Star Trek V: The Final Frontier anses av många vara den svagaste filmen av de tio Star Trek-filmer som hittills gjort, och tittar man på resultatet rent ekonomiskt så ligger den också näst sist i listan över de filmer som spelat in minst pengar i filmserien endast den senaste, Star Trek: Nemesis har presterar sämre.
Efter att Leonard Nimoy (Spock) fått chansen att regissera Star Trek III och IV, och där framför allt IV blev en mycket stor framgång, så blev det i V William Shatners (Kirk) tur att axla regiansvaret. Det var också Shatner som kläckte grundidén till storyn och där någonstans börjar problemen: Shatner ville göra en film om hur rymdskeppet Enterprise letar efter Gud. Det framgår i extramaterialet på DVD:n att många i filmteamet var mycket skeptiska till denna idé, framförallt veteranproducenten Harve Bennett och nu i backspegeln kan man inte annat än hålla med, att göra en Star Trek-film om Gud är en mycket svår uppgift. För det första blir det ofrånkomligen högtravande och allvarligt, vilket filmen också lider av i stora delar. För det andra ställer man sig inför ett stort dilemma när det kommer till att avsluta historien. Antingen hittar Enterprise Gud och hur i hela friden hanterar man det eller så hittar de inte Gud vilket blir ett antiklimax. Av dessa skäl har också filmen ett väldigt svagt slut.
Förutom detta ville Shatner berätta något om den familjegemenskap som byggts upp av besättningen på Enterprise och också utforska de mörkare sidorna av de välkända karaktärerna, framförallt Kirk, Spock och McCoy. Detta är en hög och bra ambition som knyts ganska väl till grundstoryns jakt på Gud men, återigen, det gör filmen lite svårsmält och dyster i stora delar.
Filmen kan sägas bestå av tre delar: en inledande del på jorden, där besättningen campar och klättrar i berg och som mest har som funktion att vara humoristisk. Den fungerar i stort sett bra, även om det pågår lite väl länge, och när Kirk och McCoy ska lära Spock sjunga Row, row, row your boat så började jag treva efter snabbspolningen.
Nästa del utspelas på gränsplaneten Nimbus III, där ett uppror dras igång och sändebud från Federationen, Klingon och Romulus tas som gisslan. Enterprise skickas dit (trots att skeppet inte fungerar och rimligen måste vara oändligt långt borta - men, okej, sådant får man köpa för att hjältarna ska in i handlingens mitt) och Kirk leder en fritagningsaktion på planeten. Förutom att vara tänkt som ett actionavsnitt, så är detta grunden till den sista delen av filmen, då upprorsmakarna kapar Enterprise och sätter fart mot galaxens centrum. Sekvensen på Nimbus III är ganska snyggt gjord, men lider av att man aldrig får veta vad detta egentligen är för en planet. Vad är syftet? Varför finns sändebuden där? Dessutom innehåller den några riktigt pinsamma avsnitt, som när Uhura strippar (!) och dansar för att avleda uppmärksamheten, och när Kirk brottas med en kattkvinna.
En av filmens nya huvudkaraktärer är Sybok, Spock hittills okände halvbror, som är en vulcansk upprorsmakare och religiös ledare på Nimbus III, och den som tvingar Kirk och besättningen att ge sig ut på resan och leta efter Gud. Sybok tycker jag är en av filmens stora behållningar, han är en intressant och komplex karaktär, och väl spelad. Detta kan man tyvärr inte säga om filmens andra nya huvudkaraktär, den onde klingonkaptenen Klaa, som är en riktigt tröttsamt spottande och morrande klingon som bara har ett enkelspårigt mål: att döda Kirk.
Efter en väldigt lång och omständlig resa når naturligtvis resenärerna fram till ett slutmål, och frågorna uppstår om var de egentligen hamnat. Det är svårt att recensera filmens slutsekvenser på ett vettigt sätt utan att avslöja hur filmen slutar, men låt mig sammanfatta det med att det överlag är förvirrat, inkonsekvent, och närmast genant dåligt i vissa delar.
Man kan genom hela filmen ana lite av Shatners ökända egocentrism: han är hela tiden i fokus, vare sig han klättrar i berg, motstår Syboks hypnos eller fajtas med Gudar. Det blir nog lite för mycket av det \"goda\" att låta Shatner stå för både story, regi och huvudroll.
Tyvärr kan man inte annat än att hålla med den allmänna opinionen: detta är en mycket svag Star Trek-film. Specialeffekterna är också överlag ganska misslyckade, och känns billiga.
Ett sista plus dock för en av de roligaste replikerna i hela filmserien: när Kirk blir känslosam i slutet och vill omfamna Spock på klingonskeppets brygga så ryggar Spock tillbaka och replikerar: Snälla, kapten, inte framför klingons.
