RecensionZozo
Zozo är en pojke som lever ett vanligt liv med skola, vänner och fotboll men skillnaden är att han gör det i ett krigsdrabbat land. Tillvaron är orolig och familjen ser fram emot den dagen då allting är klart med förberedelserna så att de kan resa till Sverige, ett land där Zozos farföräldrar bor som i Zozos tankegångar är det förlovade och magiska landet vilket egentligen inte är så konstigt när man bor i ett land där gatorna fylls av sönderbombade och raserade hus. Drömmen om Sverige blir snart verklighet för familjen och det är dags att åka när ytterligare ett helvete brakar samman och lämnar Zozo ensam och gör resan till landet Sverige svårare än förväntat.
Från en vunnen Novemberfestival i Trollhättan där Josef fortfarande kommer ihåg exakt vilken stol han satt på, till att Lukas Modysson fick upp ögonen för honom till genomslagsfilmen \"Jalla Jalla!\" har han hela tiden varit en ung lovande regissör att hålla ögonen på. Hans första långfilm för bio samt den andra; \"Kopps\" leverade vardagskomik blandat med den stilkänsla för foto som han haft ända sedan hans första kortfilmer. Det är en snabb och stark utveckling och i Zozo tar han det hela vidare med att regissera pojken Imad Creidi fläckfritt och ge utryck för all den desperation som finns där. Det når inte alltid hela vägen fram men känslorna och viljan att anpassa sig i det nya landet han så småningom kommer till är en historia som rent personligt är mycket bättre än hela den tillvaro som finns runt honom. Regissören lyckas hitta en gnutta humor i många scener, använder bildspråk och tillbakablickar för att beskriva känslor och det är ofta det är väldigt snyggt; i alla fall under filmens första timme när det känns så långt ifrån svensk landsbygd man kan komma med militärförhör och krigsdrabbade områden. Men den sista biten av filmen är en historia som känns alltför enkel och när beskrivningen om Zozos tillvaro i Sverige börjar gå på tomgång kommer mystiska drömsekvenser in som känns väldigt tråkiga.
Under de sista fyrtio minuterna radas scen efter scen upp för att hinna förklara allting om hur svårt det är för denna pojken att komma in i den nya världen och framförallt skolan. Mobbningskillarna finns där, den andra ensamma killen som Zozo får kontakt med och så hemmet hos farmor och farfar som försöker göra hans nya liv lite gladare; Framförallt tack vare en snäll och rolig farfar vars skådespel och humor lyfter de mest vardagliga partierna.
Berättandet och situationen blir tråkigare ju närmare filmen når sitt slut och trots att varenda bildruta i Libanon under filmens första del fyllde en viktig funktion känns det som att tiden blir lite väl knapp för Fares och att han behöver få in snabba scener som förklarar samma saker igen för åskådaren. Då och då blir parallelerna lite väl tydliga med den senaste tidens svenska tonårsdraman, bara det att situationen i och med hur den startade känns mer på allvar.
Jag är imponerad över hur stark filmen växer sig fast och Zozo själv är en jättebra karaktär som tyvärr fastnar i ett lite för trist mönster vilket gör att Zozo som film tynar bort ett tag efter att jag lämnat biosalongen. Det är bra, men inte minnesvärt.
