Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionX-Men 2



I den förra filmen om mutanterna från Marvels universum visade Bryan Singer att han kan hantera även inte alltför jordnära historier. Som van serietidningsläsare verkade han veta precis hur bilderna skulle se ut och vilken nivå han skulle lägga sig på för att samtidigt blidka de mest inbitna fansen och också frälsa alla gröngölingar.

I uppföljaren möter vi den elaka vetenskapsmannen William Stryker som har som sitt mål i livet att förgöra alla mutanter. Som redskap för att sätta sin plan i verket ska han använda Charles och hans förmåga att nå alla människor och mutanter i hela världen?

Låt oss först konstatera att Bryan Singer är på tok för ung för att göra såna här filmer. Han var för ung redan vid den första X-Men filmen och naturligtvis alldeles för ung vid De Misstänkta. Man blir rent förbannad när man tänker på det. Det är folk som Singer som får vanliga dödliga Hollywoodfolk, d.v.s. normalbegåvade regissörer, att avsluta sin mediokra karriär omedelbart, försvinna in i någon ljusskygg bransch och aldrig kännas vid sin förflutna. För att bli jämförd med Singer är det inte många som klarar.
Han är helt enkelt en stor talang som vi kommer att se mycket av en lång tid framöver.

Här vispar han åter upp dammet som just lagt sig efter att Wolverine, Storm, Cyclops, Rogue och alla de andra stannat upp ett tag för att samla krafter. Redan förtexterna är vackra med x:et i 20th Century Fox dröjandes kvar ett par extra rutor för att sugas upp och in i X-Men loggan.

Den här gången fokuseras historien ännu mer på det utanförskap som mutanterna känner gentemot människorna och som gör att de flesta åskådare borde kunna ta till sig filmen på något sätt. Det är här själva konflikten ligger och det är omöjligheten till likriktning, kampen för fortlevnad trots det annorlunda, som är basen för allt. Men, där allt hade kunnat bli ett geggigt tramsande med alltför politiskt korrekta förtecken håller Singer vist nog nere sitt hela tiden underliggande tema (som ändå är tillräckligt tydligt).
Trots detta far flera karaktärer ut i repliker och handlingar som helt kommer ur deras ilska för utanförskapet och när det väl sker, när fasaden väl bryter har regissören en fullt rimlig fond att arbeta framför.

Den enormt långa raden med namn från olika special effects team som rullar förbi i eftertexterna är fascinerande men förklarlig och de ungefär 120 stuntmänsnamnen(!) är inte heller varken att förakta eller förvånas över.
För framför allt är detta hårdpackad action. Scenerna dyker upp med jämna mellanrum men ofta väl anpassade efter filmens handling och konflikter och inte endast för att bränna upp en jättebudget eller att glänsa.

Första halvan av filmen är mycket underhållande med kortfattade genomgångar och presentationer av vissa nya karaktärer och återseenden av gamla. Den som inte har helt klart för sig hur allt låg till efter första filmen gör dock klokt i att kika på den innan den här.

Men, precis som allt för många amerikanska storfilmer verkar det krävas att de dalar mot slutet och upplösningen, som visserligen inte är helt dålig, är lika förväntad som långdragen. Logiska frågetecken börjar dyka upp och i vissa delar anar man att det som visas är resterna efter att vissa klipp gjorts från en ursprungligare längre version. Den som köper på dvd:n får väl se. Trots detta blir slutresultatet tyvärr en för lång film. Det är dessutom bäddat för en uppföljare, som rimligen borde bli en prequel. Den svenska, numera döda, popfabriken Cheiron försvarar de svenska färgerna med en N?Sync-låt som trängs med Mozart på ljudspåret.

Den största superhjälten av de alla, den legendariska Marvelpappan Stan ?Stan the man? Lee är med och producerar och borde vara nöjd med hur hans livsverk fortsätter erövra nya generationer.