Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSin City



”Sin City” bygger på Frank Millers berömda serieböcker med samma namn. Jag har läst en hel del serier, men måste erkänna att jag aldrig har läst ”Sin City” men jag har förstått att filmen är extremt trogen förlagan. Precis som serien är filmen i svart-vitt, med undantag för enstaka färgklickar i klarrött eller knallgult som får förstärka detaljer i scenerna (oftast sprutande blod – detta är en mycket våldsam film). Även de tre löst sammanfogade berättelserna som utgör filmens handling är plockade från serieförlagan, till och med så långt att repliker och bildkompositioner är direkt kopierade från serierutorna. Miller har också i stor utsträckning varit inblandad i filmens tillkomst, och står med som medregissör.

Men huvudregissör är Roberto Rodriguez, mest känd för andra våldsepos som ”Desperado” och ”From Dusk till Dawn”, och för den mer barnorienterade ”Spy Kids”-serien. Rodriguez är också känd som partner till Quentin Tarantino; Tarantino spelade en av huvudrollerna i ”From Dusk till Dawn”, och står som gästregissör till ”Sin City”. Och det konstnärliga släktskapet med Tarantino märks i ”Sin City”. Precis som i ”Kill Bill”-filmerna handlar ”Sin City” om hypertuffa, poserande hjältar och skurkar filmade i coola sammanhang i stiliserade och överdrivna miljöer och scener. Replikerna är korthuggna och cyniska. Alltihop är snyggt och skickligt gjort in i minsta detalj från början till slut, och i ”Sin City” är det nästan ännu mer extremt, eftersom alla miljöer är digitalt gjorda och endast skådespelarna är ”riktiga”. Å andra sidan har Rodriguez samlat en imponerande samling skådespelare: Bruce Willis, Clive Owen, Benicio del Toro, Rutger Hauer och Jessica Alba, för att nämna några få.

Problemet med ”Sin City” är att allt detta inte hjälper. Precis som i ”Kill Bill”, fast i ännu högre grad, blir alltihop bara yta; konstruerat, stiliserat, men tomt och mekaniskt under den glänsande ytan. Storyn är i princip samma i alla segmenten (och samma som i ”Kill Bill”!) nämligen om hämndbegär som den enda drivande kraften bakom människors agerande. Och människorna i ”Sin City” är en sorglig samling: männen är antingen sadistiska seriemördare (det vill säga hjältar) eller kannibalistiska pedofila seriemördare (det vill säga skurkar), och kvinnorna är i stort sett allihop lättklädda prostituerade eller strippor. Gemensamt har de att de allihop är karikatyrer som skådespelarna förgäves försöker ingjuta liv i.

Våldet i ”Sin City” är grymt och sadistiskt och visas öppet, även om färgskalan något maskerar de värsta excesserna. Folk blir lemlästade, torterade, och mördade på de mest bestialiska sätt och jag har nog aldrig i någon film sett de som utges vara hjältar (eller åtminstone huvudpersoner som eftersöker vår sympati) begå sådana handlingar som görs i ”Sin City”. Jag vill påpeka att jag inte är främmande för våld på film, jag är annars väldigt svag för skräckfilmer och hårdkokta actionfilmer, men i ”Sin City” blir det bara för mycket, och för enahanda för att kännas riktigt sunt. Grundproblemet är nog att alla i filmen, hjältar som skurkar, är av precis samma skrot och korn, vilket gör att jag mycket snabbt tappar intresset och engagemanget i personerna. När det dessutom saknas en intressant historia i filmen, så blir det till sist bara en uppvisning i filmteknik, något som jag tröttnar på ganska snabbt.

Sammanfattningsvis är ”Sin City” en bländande snygg uppvisning i visuell fantasi och teknik, men med en fattig och ointressant historia, och en bedrövlig människosyn.