Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionPunch-Drunk Love



Detta är enligt mig en gravt förbisedd film som förtjänar betydligt bättre rykte. Vissa sågar den direkt för att Adam Sandler är med, vissa har svårt för karaktärernas vrickade psyken, men få är det som inser filmens storhet.

Punch-Drunk Love handlar om Barry Eagan, en socialt missanpassad och sjukligt nervös kille. Han driver sitt egna företag i en lagerlokal tillsammans med Lance (Luis Guzman) när den vackra kvinnan Lena av en slump kommer in i Barrys liv. Filmen vecklar via misslyckade släktmiddagar, sönderslagna toaletter och gratis flygmil ut en annorlunda kärlekshistoria. Detaljer som belyser hur Barrys psykiska problem och aggressioner verkar hänga ihop med hans oerfarna och djupt undandgömda hjärta.

P. T. Andersons storhet ligger för mig i hur han alltid får sina filmer att hålla så tätt ihop. Alla delar har med varandra att göra och är till för att belysa samma huvudtema. I Punch-Drunk Love är detta än mer påtagligt än tidigare, det kryllar av detaljer som ska belysa temat och många märker man dem kanske inte förrän efter att man sett den mer än en gång.
Barry är enligt mig inte bara ensam när filmen börjar, utan har också förtryckt sitt hjärta, sin sexualdrift, sina känslor. Man kan tänka sig att han efter år av kärlekslöshet lever i extrem frustration över hela sin värld och det gör Barry till en gryta som när som helst kan koka över. Ett tydligt exempel på Barrys kärlekslösa liv tycker jag är när han ringer till en sexlinje, inte för sexuell tillfredställelse utan för lite sällskap och ett uns av nåt som kommer i närheten av kärlek. Exempel på de okontrollerade aggressioner detta leder till finns i historierna om glasdörren såväl som i den sönderslagna toaletten. När Barry efter lite om och men tar en chans med Lena lär han sig långsamt, med hennes hjälp, men också på egen hand att spela på kärlekens piano. I filmen är denna metafor representerad av ett tangentinstrument Barry hittar, lagar och lär sig spela. Precis som sitt sårade hjärta som han hittar, lagar och lär sig använda med Lenas hjälp. Den metaforen hade lätt kunnat kännas krystad, men Anderson låter den på ett mästerligt sätt smyga med i filmen tämligen obemärkt. Man märker den kanske inte ens förrän andra gången man ser filmen.

Det som gör att den här romantiska filmen är så mycket bättre än de flesta andra i genren är just att Barry är lika trasig, sjuk och vek som du och jag. Anderson vågar visa det fullt ut och ger Barry massvis med dåliga sidor, men han lär sig trots det om kärleken och får uppleva den. Budskapet är enkelt: Kärleken finns för alla, med alla våra sidor, bra som dåliga. Det känns äkta, det känns trovärdigt, något som den här typen av filmer nästan aldrig gör. Adam Sandler funkar också förvånansvärt bra, mycket för att Barry har sjuka, mörka sidor, som Sandler närmast omedvetet gett åt många av sina tidigare karaktärer men då på grund av bristfälligt skådespelande. Emily Watson å sin sida är magisk, och får Lena att framstå som något mytiskt, de dysfunktionellas ängel själv lite dysfunktionell och det kanske är därför hon ser något vackert i Barry.

Filmen är också otroligt vacker. Hur den hålls samman av de färgmorphningar som finns i inledningen och slutet, samma färger går igenom i barrys kostym, i färgerna på bandet på Hawaii och i fler exempel rätt igenom filmen. Ett exempel på hur P.T. Anderson håller samman filmen. Många scener är tagna med stilla kamera och de är så upplyftande vackra att de ofta ser mer ut som målningar, som radade efter varandra blir en spelfilm.

För mig är detta ett mästerverk. Dels för att det kan vara den mest genomtänkta romantiska komedin som någonsin gjorts, i avseendet teknik, bilder, manus, tema, ja allt och dels för att Barry trots sina egenheter är någon att älska, istället för som så ofta i sådana här filmer någon som ska behöva ändras för att älskas. Men framförallt för ett vackert budskap, att det finns någon därute för alla, att kärlek går ut på att hitta någon som älskar en för den man är, även om den personen är en nervös, agressiv försäljare som har har sitt hjärta i en mörk vrå och 3000 puddingförpackningar på kontoret. Detta delvis slitna budskap ges nytt liv av P.T. Andersons händer. Han gör det genom att leverera det så avskalat och enkelt, som om det vore i sin renaste form. Och det är mästerligt.