RecensionKalle och chokladfabriken
Kalle och chokladfabriken! Finns det någon 70-talist som inte har växt upp med historien, antingen läst den själv eller fått den uppläst med Ernst-Hugo Järegårds fantastiska berättarröst i tv med? Quentin Blakes illustrationer har förföljt en under hela ens uppväxt. Barnvärlden häpnade över Willy Wonkas elaka personlighet när romanen gavs ut på sextiotalet.
Kalle bor med sin fattiga familj i ett fallfärdigt ruckel, vilket även innefattar far- och morföräldrarna som delar en säng de aldrig lämnar. I staden de bor i har även Willy Wonka sin godisfabrik, det är den största och mest hemlighetsfulla fabrik som världen någonsin skådat. För femton år sedan stängde fabriken för omvärlden, även personalen fick sparken...men trots att inga människor kommer eller går från fabriken producerar Willy Wonka de mest underliga godiskreationer, och den smarrigaste chokladen. En dag meddelar Wonka att han har gömt gyllene biljetter i fem av sina chokladkakor, och de få lyckliga som hittar dessa får möjligheten att se insidan av fabriken. Vilken chans har Kalle vars familj är så fattig att han endast får en enda chokladkaka per år, på sin födelsedag?
Filmen hade mycket press på sig när den kom. Att först filmatisera en älskad barnbok och sedan även jämföras med den tidigare versionen från 1971, en film som har betytt mycket för många amerikanska barn. Att filmen regisserades av Tim Burton var till dess fördel, han är en mästare att skapa magi på den vita duken. Manuset är även magnifikt bearbetat. Man har behållt stora delar av historien, men även tagit sig stora friheter, som till exempel med Wonkas bakgrund, en bakgrund som man inte får läsa något om i Dahls bok. Kalle och chokladfabriken är en av Dahls romaner jag gillade minst under min uppväxt; Wonkas karaktär har däremot fascinerat mig från första stund...och har är underbar i denna film, elak, spydig och översittande, så som han ska vara.
Oompa Loompiernas sång passade mig inte i smaken. 1971 års sångversion har så gott som blivit filmhistoria och är svår att överträffa. Här har man komponerat en poppigare version, så till den grad att man förväntade sig att Britney Spears skulle visa sitt skrikande nylle. Sången är dock det enda dåliga med filmen. På grund av att den återkommer i olika versioner genom hela filmen påverkar det tyvärr slutbetyget till den grad att betyget aldrig nåt högre än en stabil trea. Om man sedan hatar Johnny Depps sätt att agera så kan man sänka en till nivå.
Jag är däremot glad att man har struntat i att Roald Dahl skrev en horribel fortsättning på historien (Charlie and the Great Glass Elevator) och istället kastat in en fungerande sensmoral.
