Recension13:e våningen
Forskarna och datorprogrammerarna Douglas Hall (spelad av Craig Bierko), Hannon Fuller (spelad av Armin Mueller-Stahl) och Jason Whitney (spelad av Vincent DOnofrio) har skapat en realistiskt simulerad värld med människor som fungerar precis som vi. Den simulerade världen är en kopia av Los Angeles anno 1937. När Fuller upptäcker en omskakande hemlighet tror han att någon försöker mörda honom. Han hinner lämna ett meddelande till Hall inuti simuleringen innan mördaren får tag på honom. Nu måste Hall in i simuleringen för att leta efter meddelandet, och samtidigt dyker Fullers tidigare okända dotter (spelad av Gretchen Mol) upp för att göra anspråk på företaget och lägga ner verksamheten. Väl inne i simuleringen får Hall reda på sanningen. Detsamma har dock även en simulerad person, och han är inte glad...
Filmen öppnar med ett känt citat av filosofen René Descartes: Jag tänker, alltså finns jag. Efter filmen har det resonemanget raserats totalt. Likt många cyberpunkfilmer leker Trettonde våningen med våra uppfattningar om medvetande och suddar ut skiljelinjerna mellan verklighet och simulering. När medvetanden börjar vandra mellan det verkliga och det simulerade blir det riktigt intressant. Trettonde våningen hanterar detta på ett bra och snyggt sätt, men det känns emellanåt lite ytligt. Om filmen hade fått lite längre tid på sig och varit lite mer subtil skulle det kunnat bli en riktigt bra film.
Blandningen av den verkliga världens futuristiska miljö och simuleringens 1930-tal och den schyssta film noirkänslan i båda världar gör Trettonde våningen dubbelt tilltalande för cyberpunkfans. I slutändan är det en schysst cyberpunkthriller med ett filosofiskt djup som höjer filmen något över genomsnittet.
