RecensionLaputa - Slottet i himlen
En helt ovetenskaplig orientering i den tecknade film som erbjudits svenska biobesökare de senaste åren lämnar en ganska deppad.
Med facit i hand kan vi konstatera att svallvågorna efter Spirited Away inte ens räckte för att slå upp mot kölen på Miyazakis nästa entré: Det levande slottet. Endast Pixar erbjuder visst ljus och lockelse till salongerna vad gäller tekniskt nyskapande. Vad gäller innehåll blir det ofta samma metahumor (i Shrek och Superhjältarna) som också sakta tar över liveactionfilmens alla genrer i form av nyinspelningar och parodier.
Är det deppigt?
Nej egentligen inte, för samtidigt lyckas de animerade filmerna visa på framsteg och idéomfång som få av de otaliga icke tecknade titlarna kan visa upp. De står inte still även om de jagar gamla skämt och återvinner filmhistorien.
Det märkliga är dock hur tyst det fortfarande är från den tecknade filmmarknaden i öst. En jämförelse med skräckfilmsgenren ter sig dyster. Där får Ringu fortfarande(!) tematiska uppföljare, och sätter avtryck av varierande kvalité.
Studio Ghiblis filmer är dock lätta att få tag i över Internet eller på långväga resa (till exempel till ett av de svindyra varuhusen i Stockholm), varför Laputa därmed är tillgänglig för de flesta.
Historien är lika enkel som brukligt från Miyazaki. En liten flicka kämpar mot onda krafter om det mytomspunna Laputa; the Castle in the Sky. Laputa är en svävande byggnad likt antikens storverk inom arkitekturen, sammanvuxet med en gigantisk trädgård med rent paradisiska anslag. Ännu hellre kanske man kan jämföra det med ett återupptäckt Atlantis.
För att göra Miyazakis drömvärld komplett är Laputa också befolkat av gulliga djur (alla skulle platsa på www.cuteoverload.com) och robotar.
Det är en gåtfull och lockande plats, både intagande och ointagligt.
Kanske är det kaxigaste med Laputa filmens inledning där produktionsåret visas: 1986.
Här finns en skaparglädje och berättarlust som är så okonstlad att underhållningen inte behöver understödjas med några förklaringar - det är ändå inget man letar efter som tittare. Det känns trist att jämföra med så mycket av den tecknade film som produceras idag, som känns som den är samfinansierad av en specifik pedagogisk strömning.
Nej, Miyazaki är inte intresserad av sådant.
Men ändå är det just i de rent fantastiska (ja, Miyazaki är en av få regissörer som gör filmer där detta ord måste användas) och fantasistyrda delarna som Laputa kommer till korta - givetvis sett i jämförelse med regissörens andra verk. Här finns fler bilder och sekvenser som saknar det där rent unika och vissa partier känns trötta.
Flera av bomärkena bockas dock av: uppfinningsrikedom, flygandets skönhet och mystik samt som sagt gulliga figurer i allmänhet. Lägstanivån är helt enkelt väldigt hög och även om det här inte är i samma höjd som regissörens Spirited Away, My Neighbour Totoro eller Porco Rosso är det självklar underhållning som alla borde unna sig.
