RecensionBasic Instinct 2
Sharon Stone spelar återigen den manipulativa författarinnan Catherine Tramell som står som misstänkt för mordet på en känd fotbollsspelare. Alla \"vet\" att hon är skyldig men ingen kan bevisa det. Hon börjar gå hos psykiatrikern Michael Glass (David Morrissey) som hon älskar att driva till vansinne genom att säga saker som han inte vet hur han ska tolka. Samtidigt mördas folk i deras närhet som flugor och Dr Glass måste ta reda på vem som är den skyldige.
Det har gått 14 år sedan den första Basic Instinct-filmen och den borde inte ha någon uppföljare. Med tanke på att den var som en comeback för Sharon Stone så blir det lite konstigt nu när hon ska göra comeback igen 14 år senare med uppföljaren. Manuset är fullspäckat med klyschor, ungefär som i en Harlequin-bok, och Sharon Stone pratar med samma tonfall genom hela filmen vilket gör replikerna ännu sämre. En sak måste jag dock berömma henne för, och det är att hon sannerligen inte ser ut som snart 50. (Inte helt utan hjälp, jag vet)
Sharon Stone och David Morrissey har absolut ingen personkemi sinsemellan, vilket är synd med tanke på hur det osade mellan henne och Michael Douglas för 14 år sedan. Ett annat störande element är att Dr Glass verkligen ser ut som en blandning mellan Clive Owen och Peter Haber. Det blir en aning svårt att koncentrera sig på handlingen eftersom jag tänker på det varje gång han dyker upp i bild, men det beror väl antagligen på mig och inte på filmmakarna.
Fotot är rätt ordinärt och inget speciellt att tala om, inte heller vinjett eller eftertexter (jag råkar vara en sann typsnittsnörd som lägger stor vikt vid sådant). Musiken är dålig den med. Samma utdragna ton på alla \"spännande\" ställen, som alltid tar slut helt tvärt när det är meningen att man ska haja till. Synd att man inte gör det.
Den här filmen hade gärna fått gå till video och dvd direkt, men nåväl - om jag tänker efter ett tag så har jag nog sett sämre filmer också.
