RecensionBasic Instinct 2
\"Basic Instinct - iskallt begär\" var verkligen en bra film. Även om den tveklöst är mest känd för att Sharon Stone visar upp både det ena och det andra, så är det absolut inte som porrfilm den har sina största kvaliteter. Erotik(/nakenhet/sex/porr/tuttar/kalla det vad ni vill) spelar naturligtvis en stor roll, men detta sker på ett ordentligt genomtänkt sätt i samspel med den täta thriller-historien och framför allt den kanske inte helt sunda relation som växer fram mellan Catherine Tramell (Sharon Stone) och Nick Curran (Michael Douglas). Catherine Tramell hamnar mitt i en mordutredning och glider lekfullt undan från alla utrednings-frågor hon inte har lust att svara på, och ger ut exakt så mycket information som hon själv vill. Lekfullheten är nyckelordet.
I \"Basic Instinct 2\" är Catherine Tramell inte lekfull, hon är arg nästan hela filmen igenom. Jag vet inte om det är ett fel i manus eller regi, men det kvittar; det klär henne inte ett dugg. Det är tydligt att manusförfattarna Leora Barish och Henry Bean har försökt kopiera Joe Eszterhas manus till del ett så mycket det bara gick, men utan att förstå vad som gjorde det så bra. Det hela inleds med att en person Catherine Tramell har en sexuell relation med möter döden. Hon blir förhörd av polisen och börjar blanda sig i livet för en person tillhörande utredningen. Konstiga och otrevliga saker börjar hända personer närstående personen tillhörande utredningen. Spåren verkar leda till Catherine Tramell, och hon gör sitt bästa för att förvilla alla genom sina svar på förhörsfrågor och sitt beteende i allmänhet, och skriver dessutom en roman som är ett helt berg med smulor för nära verkligheten för att vara en slump. Kan det möjligen vara Catherine Tramell som gör alla taskiga saker mot alla människor? Eller inte? Vem kan det vara vem kan det vara vem kan det vara?
Låter det som del ett? Visst gör det det.
Den här gången är det inte en polis vars liv hon blandar sig i, utan en psykolog som kallats in för att avgöra om hon genom sin livsstil är en fara för andra och sig själv. Dr. Michael Glass spelas av David Morrissey, och hans kemi med Sharon Stone är närmare noll, vilket naturligtvis är helt förkastligt om man vill försöka kopiera del ett, där kemin mellan Sharon Stone och Michael Douglas verkigen blåste ut taket. David Thewlis (tidigare av mig endast känd som Remus Lupin) klarar sig hyggligt som hårdför och otrevlig snut. I stort gör resten av ensemblen varken mer eller mindre än vad som krävs av dem.
Det hela utspelar sig av okänd anledning i London, och pressmaterialet gör stor sak av att \"filmen utspelar sig i ett häftigt samtida London som ännu inte visats upp på vita duken\". \"Inspelningsplatserna valdes noga för att reflektera den sexiga stil som kännetecknar den kvinnliga huvudpersonen Catherine Tramell\". Javisst, det står så. Rent konkret innebär det att de undviker att visa upp Big Ben och röda dubbeldäckare, samt att scenografin då och då (helt opassande) blir alltför stiliserad à la \"Gattaca\".
Tuttisarna då? Jodå, de är med, men är knappast anledning nog att gå och se filmen. Om det är rattar man är intresserad av finns det mer specialiserade filmer att tillgå.
Sammanfattande kan man väl säga att om det här vore en fristående film helt utan förväntningar så skulle ingen bry sig om den. Som uppföljare till \"Basic Instinct\" måste jag vidhålla att den är en stor besvikelse. Det har varit rätt mycket gnäll från mig i den här recensionen, och det beror till stor del på besvikelsen, misslyckandet att tillvarata den enorma potential som fanns i projektet. Egentligen är det ingen dålig film, men jag vill inte heller kalla den bra. I min skala så hamnar den i undre halvan av trean. Den skulle precis lika gärna kunnat vara vilken direkt-till-video-dussinthriller som helst med någon playmate som visar lökarna.
