Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Recension12 edsvurna män



12 jurymedlemmar sätter sig ner i ett rum för att besluta om en 18 årig pojke är skyldig till mordet på sin far eller inte. Detta fall ser ut att vara en självklarhet. Alla bevis och vittnen pekar på att pojken är skyldig och alla jurymedlemmar är övertygade om att sonen är skyldig, alla utom en.
Nu är det upp till de elva medlemmarna att övertyga den tolfte att pojken begick mordet på sin far.

Filmens utveckling är ypperlig. De 12 jurymedlemmarna, eller snarare 11, går för första gången in i ett rum, övertygade och oengagerade om att detta ska vara överstökat på några få minuter. Pojken är givetvis skyldig, punkt slut. När dom bestämmer sig för en omröstning är jury #8 ensam om att rösta för pojkens fördel. Dom andra blir arga och vill bara få detta självklara fall överstökat men jurymedlem #8 vill åtminstone diskutera pojkens öde, det är trots allt en fråga om liv och död. Dom 11 lyssnar motvilligt på hans tvivelaktiga argument om varför pojken är oskyldig och dom blir mer och mer otåliga. Han står framför en omöjlig uppgift, att övertyga 11 stenhårda och redan övertygade människor. Men den underlägsne och en aning tveksamme Henry Fonda är envis och vägrar ge sig utan en rättvis behandling.

Ju längre tiden går i rummet som är fyllt med frustration, övertygelse, ilska, förståelse och sympati, desto mer fundersamma blir medlemmarna och desto mer engagerade blir dom. Nu är det ingen lek längre, det är blodigt allvar.
Pojken ska dömas till döden, han är en brottsling från ögonblicket han föddes.
Pojken är oskyldig, han har blivit misshandlad av sin far under en livstid men det gör honom inte till en mördare, vi bör ha förståelse och medkänsla för honom, inte döda honom.
Det är långt ifrån avgjort. Person efter person uttrycker sina starka åsikter och redogör för dom mest långsökta teorier. Utan att man lägger märke till det sitter man plötsligt där i rummet som en av medlemmarna och väntar otåligt på att få skrika ut sina åsikter till alla dom andra. POJKEN ÄR OSKYLDIG!

Det är endast några få minuter vi får se av rättegången. Då säger domaren att de 12 jurymedlemmarna ska förflytta sig in i ett rum och besluta sig om pojkens öde. Man förbereder sig då för en film fylld med dialoger och konflikter. Och det är precis det vi får serverat. Trots alla dessa lovord om filmen kunde jag inte föreställa mig att Sidney Lumet, Henry Fonda, Lee J. Cobb m fl. skulle leverera en näst intill felfri film som grep tag i mig och väckte intresse från första till sista scen.
Dialogen är oväntad, realistisk i allra högsta grad och helt enkelt perfekt. Varenda mening som sägs i rummet har en stor betydelse för fortsättningen och ett litet felsteg av någon kan få oanade konsekvenser. En anledning till att Lumet skapar en sådan intensiv spänning och ett intresse på topp under hela filmen är att ju längre filmen går ju mer får man reda på hur mordet har gått till, bevisen mot pojken och juryns åsikter. Man får med andra ord mer fakta ju längre filmen går istället för att slänga upp allt väsentligt på bordet från första början.
Med ett manus baserat på konversationer, känslor och karaktärer krävs det givetvis en ensemble skådespelare utöver det vanliga.

Om det inte hade varit för filmens omtalade rollbesättning hade inte Lumets mästerverk varit så hyllat som det är idag. Trots det fascinerande simpla manuset och Sidneys mästerregi är detta i synnerhet skådespelarnas film, närmare bestämt Henry Fondas film. Han gör en fantastisk rolltolkning av en sympatisk och självsäker gammal man som numera är filmhistoria och det med all rätt.
Även om Fonda glänser får vi inte glömma dom andra skådespelarnas fulla entusiasm och skicklighet som är en bidragande faktor till att denna film är enligt min mening fulländad. Lee J. Cobb, E.G. Marshall och Joseph Sweeney är några som bör nämnas.

Lumet använder sig av en fantastisk kamerafilmning, då tänker jag framförallt på dom underbara närbilderna på dom olika karaktärerna i rummet. Man känner att all fokus just nu ligger på en enda person och det är enbart han som är viktig nu. Även detta är ett bra sätt att fånga uppmärksamhet och väcka intresse. Dessa närbilder lär en också känna karaktärerna på ett mer ingående och personligt sätt. Sidney Lumet bjuder även på härliga kameraglidningar runt om i rummet så vi får en bra och betydelsefull översikt.