Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionKing Kong



Finnes: Ensam alfahanne som har svårt att prata om känslor men som gillar att mysa och ta långa skogspromenader. Bor på pittoresk men förhistorisk ö mitt ute i ingenstans.
Sökes: Någon, som inte är en blodtörstig best som till varje pris försöker ta livet av mig jämt och ständigt, att umgås med.

Filmen tar fortfarande sin början i 1930-talets deprimerade USA och i centrum står den nyfikne och drivne regissören Carl Denham (Jack Black). Han vill fånga verkligheten, världen, den oförstörda, oupptäckta. Filmbolagspamparna är relativt oförstående, förstås. Carl väljer att lätta ankar och ta saken i sina egna händer, även om det innebär att smita undan lagens långa arm. Han lyckas locka med sig Ann Darrow (Naomi Watts), arbetslös skådespelare, och Jack Driscoll (Adrien Brody), manusförfattare, på båten och styr kosan mot varmare breddgrader, mot Dödskalleön, ej utsatt på kartan. Här ska filmas.

De når slutligen ön. Det är en stormig natt och så vidare, de landstiger. Snart tillfångatas Ann av infödingar och bjuds ut, liksom så många andra flickor före henne, och något rasslar fram bland lövverk och kvistar: Kong. Han är lika snygg som sist men klart smidigare. Han tar Ann i sin famn, förlåt, hand, och lufsar iväg. När sjömän och filmteam upptäcker att Ann är försvunnen börjar de jaga efter henne. Skeppets besättning är större än i originalet från 1933 och fler av dem går åt, sväljs hela, genomborras av spjut eller bryts itu som spröd alabaster. För ön är rå och fullvärdig sitt namn. Dinosaurier är legio, liksom fladdermöss och vanvettig lokalbefolkning.

Tiden går, den går verkligen, och mycket händer. Men behållningen är, utöver äventyret, för det är spännande här och var, mötet mellan Ann och Kong. Kong sitter på sin kammare och ser så ensam och miserabel ut att Ann helt enkelt måste göra något, hjula eller jonglera, för att få honom på gott humör. Det är mycket bra, rörande.

King Kong är hårt ansatt både boendes i djungeln och anländ till människobyn. Han får aldrig en lugn stund. Inte konstigt att han blir förbannad. På hemmaplan värjer han sig dock genom att vifta med armarna och kan på så sätt lösgöra sig från käftar och klor. I New York är det värre. Oj, så King Kong vantrivs i kulturen. Som huvudattraktion i Broadway-spektakel inför salongsfähig publik. Fastkedjad och bländad av fotoblixtar. På glashal vintergata bland New Yorks gula taxibilar. Uppe på Empire State Building, attackerad av flygplan som spottar dumdumkulor. Lämna mig ifred.

Jag måste erkänna att jag är rätt svag för \"King Kong\"-originalet. Det är charmigt arkaiskt och har underbart stela specialeffekter. Peter Jacksons nyversion är trogen förlagan i mångt och mycket, samtidigt som den avviker på en rad avgörande punkter, dels tack vare att den är typ dubbelt så lång. Och han har gjort mycket rätt, Jackson. Skönheten som offras till Odjuret är mindre Skönhet och mer Människa (Ann påminner stundom om Marilyn Monroe i \"De Missanpassade\"). Det är bra. King Kong själv har också fått fler ansiktsuttryck och vi tillåts oftare drunkna i hans mörka, vädjande ögon. Det uppskattas.

King Kong är en intressant historia med flera olika teman:
Äventyrsfilmen om den pågående inspelningen av en äventyrsfilm (med den glupske, bildkåte regissören som vill skapa sensation till varje pris, samt lite kritik av en pengastinn nöjesindustri), upptäckandet av ny mark (exotism, rätt och slätt, och man kan till exempel jämföra med tv-succén \"Lost\" eller, som de gör i filmen, Conrads \"Mörkrets Hjärta\", även om jag skulle föredra att råka på Walter E. Kurtz framför King Kong, och hans grannar, alla dar i veckan), människan vs. djuren (människan är också ett känslokallt djur, djur har också känslor) och djuren i kulturen (förevisade och förlöjligade).

Några av dessa aspekter belyses tydligare, andra antyds, en del förtjänstfullt, någon klumpigt. Jackson tycks ha hjärtat på rätta stället åtminstone, och vi som har svårt för \"människor som är elaka mot djur\"-filmer måste emellanåt hålla tillbaks gråten för att inte störa andra biobesökare.

På minussidan hamnar den hyperbola skildringen av infödingarna som känns onödig. Nog för att man kan acceptera faktumet att upplysningens vindar troligtvis aldrig nådde Dödskalleön, men måste de tala i tungor och väsa hela tiden? Bilden av dem som ett gäng påtända tokstollar riskerar också att skymma eventuell kritik av kolonialismen eftersom de tycks vara i desperat behov av lite civilisationisering. Visst är längden (188 minuter) också ett problem, och det blir tröttsamt att Jackson till varje pris måste få med alla förhistoriska obehagligheter han kan komma på. Här uppenbarar sig förvisso en rolig parallell till filmens sensationslystne regissör. Men det ursäktar ingenting.

Det är till slut relationen mellan Ann och Kong som Jackson främst lyckas göra något av, bortsett från specialeffekter och annat rent hantverksmässigt. Det är bara hon i hela världen som inte är en blodtörstig best. Avslutningen, på den mäktiga fallosen, är rätt magnifik, om än utdragen, och sorglig. Människan har kvar sina vapen men alfahannens tidevarv är över. Fastän det bara var en vän han ville ha.