RecensionZozo
Jag förstår inte varför alla hyllar Zozo så, bara för att den tar upp ett viktigt ämne blir den inte automatiskt bra. Det här är mitt tycke och min recension på Zozo.
Efter Charmtrollet Jalla Jalla och småfarsen Koops tar Josef Fares för första gången till allvaret, på riktigt, med just Zozo. Här skildras fattigmanspojken, Zozo, som inte är helt olik Fares själv i den åldern. Zozo kommer från det krigshärjade Beirut och dess söndersprängda gator, där lever han och hans familj i en orolig tillvaro, med osäker framtid.
Mamman drömmer om att resa, bort från all denna misär. Efter ett antagligen årslångt sparande har de äntligen råd att åka. Och resans mål blir Sverige, som säkert är rena rama paradiset i dessa folks munnar. Men precis när de är som bäst i färd med att packa allt smått och gott som ska följa med dem över Atlanten, händer det omöjliga, det förbjudna, det som bara inte får hända.
En bomb slår ner i huset. Zozo är lyckligtvis inte där. Han ser dock hela alltet framför sig. Han hör ett enormt dån och från den ena sekunden till den andra omvandlas hans hus från en hemtrevlig boning till ett fallfärdigt ruckel. Hans hus, hans familj är blott ett minneblott.
Nu måste Zozo och hans bror klara sig på egen hand. Zozo har också turen att hitta en biljett till Sverige som han bestämmer sig för att nyttja, i förhoppning om att rymma bort från all den ondska som besudlat hans liv. Förhoppningarna brister dock när han redan första skoldagen blir nerknuffad i rännstenen och utnyttjas som de stora grabbarnas slagpåse och så fortsätter skoldagarna. Zozo får uppleva mobbing på tortyr och misshandel nivå. Han lyckas dock genomlida plågan, främst pga. all stöd och hjälp från vännen, Leo, ett annat mobbingoffer.
Denna historia, som har starka anknytningar till Fares barndom, lyckas visualiseras på ett i vissa fall mycket övertygande vis. Fares har vuxit och mognat som regissör, på gott och ont. Det syns inte minst i hans sätt att framställa alla känslor som bubblar inne i Zozo och som snart kommer koka över. Det är skicklig personregin. Pojken som spelar Zozo är fantastiskt i rollen. Med ett minimalistiskt skådespel, med små miner, ansiktsuttryck och kroppsrörelser gestaltar han personen och människan Zozo.
Fares mognadsgrad som regissör syns om inte ännu tydligare i det förvånansvärt uppdaterade bildspråket. Det är magnifik bildpoesi. Bara inledningen, där kameran sveper ner över den mörka himlen, som lyses upp av illande bomber likt färgsprakande fyrverkeripjäser, är bländande vacker.
Fotot är av högsta, i alla fall, svensk klass. Bildspråket är däremot inte utan brister. Fares lyckas nämligen istället för att, som i vanliga fall, överdramatisera saker med stråkar och allt för överdrivna känslor här, trott det eller ej, överdramatisera bildspråket.
Antingen är det krig, på riktigt, filmat genom ett sotigt, grått filter, med illande bomber och explosioner, eller så är det den förskönade naturen, med grönskande träd och växtlighet och solen som bländar. Det är lek eller allvar, svart eller vit och inget där emellan. Att det sen är skildrat ur ett barns perspektiv ursäktar den lite, men knappast fullt ut.
Lika enerverande och stämningsförstörande är drömsekvenserna. Kycklingscenerna fungerar i alla fall hyfsat. Kycklingen får här stå för Zozos andra jag, eller hans samvete, som pratar med honom när helst han behöver det. Men i scener där Zozo talar till sin döda mamma, som en ängel från ovan, eller där han ser en stjärna av hopp högt uppe i den nattsvarta himlen, blir det bara för mycket. Sekvenserna förstör en annars stark råhet och allvar i filmen.
Sen att vissa karaktärer rör sig mot det klychiga hållet, ex: den genomgode, glade och rolige goss-i-goss björnen till morfar, en karaktär som är skrämmande lik tjockmage-farsan i Jalla! Jalla!, eller att skolmiljön känns allt för konstlad, blir bara petitesser om man ser till helheten.
Och sammantaget blir Zozo en film som vill så mycket, men i slutändan säger så lite. En film som instinktivt misslyckas på grund av sin regissörs allt för högt ställda mål.
Fares vill ju så gärna smärta oss och låta våra ögon svida, men misslyckas helt att påtränga dessa känslor, ens till ytan av känslobarriären.
Ett allt för missbrukat bildonanerande och sago/dröm snaskeri dränker känslorna helt. Och i slutändan blir Zozo, vare sig den vill det eller ej, en mellanfilm. Filmtumregeln nr 3, som säger att regissörens bästa film är den tredje, stämmer inte i detta fall. Det är bara fortsätta att hoppas och be för ett kommande mästerverk. För jag tror ju på dig Fares, kom igen nu, visa vad du går för. Nästa gång blir det, nästa gång.
Som man säger: - Det blir 4: e gången gillt.
Stark 3:a av 5
