Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionGarden State



Regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren är en och samma person i denna underbara dramakomedi. Den lilla mannen bakom den fantastiska filmen är ingen mindre än Zach Braff, kanske mer känd som ”Dr. John 'J.D.' Dorian” från TV-serien ”Scrubs\" (går just nu i repris på trean).
Garden State kan jämföras med hyllade filmer som ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och ”Lost in Translation”

I Garden State spelar Zach Braff den misslyckade skådespelaren Andrew Largeman, som efter nio år återvänder till sitt barndomshem när hans mamma ska begravas. Allt och inget har förändrats och hemmet känns inte längre särskilt hemma.
En allt mer avtrubbad Andrew bestämmer sig för att sluta ta alla lugnande medel pappan (Ian Holm) matat honom med sedan barndomen.
Under de fyra dagar som filmen utspelar sig träffar han Samantha (en fantastisk Natalie Portman) en positiv, färgstark och påhittig tjej, (det vill säga Andrews raka motsats) som får en stark inverkan på hans liv.

Braffs regidebut är en film om familjer, ouppfyllda drömmar och orealistiska framtidsplaner - men mest av allt är det en film om att våga leva utan skygglappar och ta tag i sitt liv.
Trots det ganska seriösa temat är det här en film full av roliga detaljer som får en att skratta en hel del (ibland är det nästan omöjligt att sluta). Men det finns också vissa scener som går rakt in i hjärtat, t.ex. badkarsscenen för att nämna en. Andrew och Samantha sitter i badkaret (som hans mamma drunknade i) och försöker tvinga fram hans första tår på flera år och Samantha säger: \"If you feel one coming, just let me know. I'll get the cup\".

Det här är en väldigt säker regidebut, Zach Braff har ett näst intill perfekt gehör för detaljer och ton. Skådespeleriet är för det mesta lysande. Att allt även är ackompanjerat av ett riktigt bra soundtrack gör ju inte direkt saken sämre. Det är en vemodig feelgood-film i klass med Lost in Translation. Själv satt jag kvar i biografstolen ända tills duken var helt tom på eftertext och musiken tystnat. När jag väl kom ut var jag alldeles varm och lycklig, det jublade liksom i hela kroppen efteråt. Jag hoppas verkligen att den här filmen kan ha samma inverkan på dig!