RecensionFriday Night Lights
Året är 1988 och det är delstatsmästerskapen i amerikansk fotboll. Det är ungdomar som under sitt sista år i High School har chansen att uträtta något stort, och i den lilla staden Odessa i Texas har befolkningen minst sagt räknat med en serieseger när säsongen är slut.
För oss nordbor är det svårt att förstå och till och med engagera sig i en av Amerikas största sporter, för vi vill helst titta på en rund boll som spelas med finess och inte en äggformad där muskler är den största ingrediensen. Men även om Friday Night Lights i grund och botten är en sportfilm med tyngdpunkten på just äggbollen, så har regissören här lyckats skildra allt runt om det sportliga på ett mycket övertygande sätt.
Coach Gary (Billy Bob Thornton) känner stor press från hela staden. Likaså är pressen på hans lag minst sagt enorm. Detta år ska The Permian High Panthers ta hem ligan. Det är inget snack om saken. Medieuppbådet är stort och försäsongen svettig och alla gör sitt yttersta för att göra sig själva och sin omgivning stolta.
Orden leka och ha kul har för länge sedan lämnat dessa unga tonåringar och allt i deras omgivning styrs kring kommande och nyss spelade matcher. För även om dom lyckas svälja sin egen stolthet vid en eventuell förlust så kan deras omgivning inte ens tänka tanken på ett nederlag.
Redan inledningsvis sätter regissören/skådespelaren Peter Bergh tonen när han skildrar en ensamstående mor tillsammans med sin son där dom vid matbordet tillsammans pluggar fotbollstaktik. Det är en nervös och ivrig lagkapten som sitter där vid bordet och försöker lära sig allt utantill och tillsammans med ett smart kameraarbete och klippteknik så förmedlas så mycket mer än bara det sportsliga.
Inom sportens värld finns det mängder av hjältesagor att berätta och vanligtvis är det ett ganska så tacksamt ämne att hantera. Men på vägen så brukar det taska till sig och allt blir mest som Mighty Ducks i slutändan. Här har man lyckas man undvika det mest smetiga delarna av vad vi är vana vid och man lyckas till och med höja genren ett snäpp.
Peter Bergh lyckas väldigt bra med att skildra hysterin och intresset runt denna sport och föra det till vardagsrealism och göra det lättförståligt även för den icke sportintresserade. För även om dessa ungdomar älskar sin sport så finns det andra problem som uppstår i hemmet, eller bara drömmen att få lämna den lilla hålan dom bor i. Där i ligger mycket av styrkan och karaktärernas tyngd som gör historien levande och verklig.
Men så blixtrar det till och vi tas snabbt in i matchernas svettiga kamp och rätt var det är sitter man där och biter på naglarna och känner hjärtat slå några extra slag av spänningen. Och det är just den blandningen som gör Friday Night Lights till något alldeles extra för man bryr sig om karaktärerna både på och utanför planen.
Närmast till hands att jämföra med är ganska naturligt Remember The Titans med Denzel Washington som även den var en lyckad sportfilm. Med den hade en tendens att balansera på fel linje och gjorde några för många övertramp i sliskighetsträsket.
Alla som gillade Remember The Titans kommer inte att bli besvikna, för Friday Night Lights är en bättre film på många planer men mest tydlig är den personliga skildringen av vardagen. Jag ser mig själv som en sportintresserad person men har inget som helst intresse för amerikansk fotboll. Men vad spelar det för roll när filmer i den här kalibern finns, det kan lika gärna få handla om schack i så fall.
