Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSpider-Man



Så emotsedd men ändå inte upplöst till övermått. Spindelmannen har på något sätt lyckats behålla värdigheten och lystern även under och efter den PR-kampanj som föregått premiären. Det verkar också som att spindelmannens karaktär har varit tillräckligt stark för att f/x-fixarna- de elaka varelser som så ofta har en annan vision än många av oss åskådare, ska ha hållit sig i skinnet.

Sam Raimi har kanske inte gjort sig känd för att vara den mest känsliga människan man kan se i en regissörsstol men här lyckas han göra Peter Parker så human det går i den här typen av stor Hollywoodaction. Tobey Maguire ser mest ut som en halvdan indiekid där han lufsar runt i myssportiga kläder och med en allmänt loj uppsyn.

Parker är smart, lite lillgammalt artig och bor med sin faster och farbror (den sistnämnda har samma namn som ett ris som inte klibbar). Filmens första tjugo trettio minuter med hela uppstartningsfasen av hur Pete upptäcker sina krafter är filmens mest underhållande. Han går från bara mobbad till lite konstig men snygg (Maguire får här genomgå den transformering som annars brukar vara vikt för plugghästtjejer som blir skolbalsbruttor; glasögon av).

Precis som Pete själv påpekar i filmen är hans pubertet knappast lik någon annans och visst, om man vill handlar hela historien om denna händelserika tid i livet, komplett med sexuella trauman och upptäckter samt revolter mot fadersgestalter, men låt oss strunta i den biten.
Valet av Maguire i huvudrollen är i alla fall en toppenidé och Willem Dafoe som skurken The Green Goblin är också, kanske inte helt oväntat, lyckad.
Kirsten Dunst som M.J.- Petes drömtjej, är inte heller dålig men knappast lika självklar som sin motspelare i kärleksscenerna. Det är kul att se hur både Dunst och Maguire spelar på ett lite halvdrogat sätt med halvslutna ögon och släpig framtoning, på det sättet matchar de varandra.

Filmen utspelar sig i gränslandet till trovärdigheten, precis som det ska vara i sagor när skådespelarna ska agera som karikatyrer. Danny Elfmans musik hjälper ofta till att lyfta fram dessa mer sagoliknande drag men alla skådespelare är inte lika duktiga på detta överagerande och efter ett tag börjar illusionen brytas titt som tätt. Då blir det tomt och jag börjar tänka på annat. Här finns onödiga klaffel, som att Dunsts troskant hoppar upp och ner innanför jeansen i en dialog med Maguire på bakgården, eller att Dafoes hand vilar på Maguires axel i en kamera men är borta i en annan.
Att det inte går att hitta en observant scripta i filmer av dessa mått är tydligen något vi får vänja oss vid.

Stålars till specialeffekter finns det dock alltid och här handlar det mest om div. flygscener, främst mellan höghusen i city. Bäst är de som så ofta på fantasi men samtidigt inte tillräckligt skickliga på utförande. Spindelmannen blir ibland till en strömlinjeformad datasnutt som fladdrar omkring men samtidig finns det också flera scener där Maguire klättrar på väggar eller provkastar sitt nät där effekterna är precis så bra som man vill.

Spider-man har ett par fina product placements från framför allt Dr. Pepper och Carlsberg samt små cameo framträdanden från Raimis fru Lucy Lawless och Bruce Campbell som gjorde huvudrollen i Raimis kultförklarade genombrott Evil Dead. Här finns också fribrottning, snygga förtexter, scener där Dafoe spelar mot sig själv och ett slut som bäddar för en given uppföljare.