RecensionMillion Dollar Baby
Boxningsfilmen är en Hollywoodgenre med anor långt bortom sjuttio- och åttiotalens Rockyfilmer.
Historien brukar vara ungefär den samma; en kille från bakgatorna eller bondlandet kommer in i boxningkretsar, jobbar hårt för att komma upp sig, möter några otäcka typer och en del motgångar men kröns till slut till mästare.
Detaljerna kan variera, men konceptet har varit mer eller mindre oförändrat genom decennierna.
Clint Eastwoods flerfaldigt Oscarsbelönade Million Dollar Baby har alltså en hel del tradition att falla tillbaka på.
Kanske det är just därför den lyckas dupera åtminstone mig. Million Dollar Baby har många ingredienser ur de klassiska brygderna, ändå är den i grunden något annat än en boxningsfilm och vänder, när kanske en tredjedel av filmen återstår, på en encentare och tar en helt annan riktning.
Då talar jag inte om att det den här gången handlar om en kvinnlig boxare.
Clint Eastwood fyllde 75 år den 31 maj och kan också fira halvsekeljubileum som skådespelare. Han debuterade officiellt i komedin Francis in the Navy 1955 men figurerade utan att nämnas i rolllistan i Monstret tar hämnd som inspelats tidigare samma år.
Genom åren har Eastwood blivit en av filmvärldens främsta machoikoner både som västernhjälte och tuff snut. Samtidigt har han odlat en ojämn regissörskarriär och debuterade starkt med thrillern Play Misty for Me redan 1971.
Som regissör har Eastwood framstått som habil hantverkare strax under toppskiktet av Hollywoodfilmmakare.
Frågan är om inte Million Dollar Baby placerar honom i klassikerkastet.
Historien låter enkel: Maggie Fitzgerald (Hilary Swank) är vit tjej med underklassbakgrund och små utsikter att någonsin göra annat än servera på sjaskiga fik.
Hon söker upp Frankie Dunn (Eastwood) på hans kyffiga gym och vill att han skall träna upp henne i boxning. Både Dunn och hans allt-i-allo Scrap (Morgan Freeman) är först ovilliga; Dunn tycker att tjejer överhuvudtaget inte ska boxas.
Maggie står på sig, Dunn ger givetvis så småningom efter och efter en synnerligen trevande början på egen hand visar hon sig kunna slå knock på vem som helst. Karriären tar fart.
Så långt enligt schema 1 A för amerikanska boxningsfilmer. Men här knockar Eastwood publiken med sin tvärvändning och boxningsäventyret går över till drama.
Och hela vägen arbetar Dunn själv med skuldkänslor både till sin frånvarande dotter och sin assistent Scrap, skuldkänslor han försöker hantera med bland annat dagliga kyrkobesök där dock prästen misstar hans andliga sökande för ren näsvishet.
I Million Dollar Baby har Eastwood skakat av sig det mesta av sin machoattityd. Visst är han den tuffe tränaren, men samtidigt är han mannen som anfäktas av sina skuldkänslor, pluggar gaeliska och citerar Yeats.
I Maggie möter han något av den dotter han förlorat kontakten med och det är riktigt befriande att det aldrig uppstår ens en antydan om romans eller sexuella spänningar mellan de två som i själva verket i den här relationen finner den familj de kanske aldrig haft.
Maggies möten med sin egentliga familj är beklämmande och väl skildrade.
Äntligen får Clintan också spela en man i sin egen ålder, och visst har han åldrats med värdighet!
Hilary Swank fick en Oscarstatyett för sin rolltolkning, förmodligen synnerligen välförtjänt. Hennes Maggie är en lysande tolkning av white trash-tjej som klamrar sig fast vid hoppet om att komma upp sig, finner nytt självförtroende i boxningen men samtidigt har svårt att frigöra sig från sin trasiga bakgrund.
Morgan Freemans enögda svarta ringvrak Scrap är en också stark tolkning. Scrap är också filmens berättarröst. Freeman fick en birollsoscar för sin tolkning.
Samtidigt som Million Dollar Baby är ett engagerande drama med botten i en svår diskussion om moral är den också en slående bild av det amerikanska samhället och dess brist på sociala skyddsnät.
Tom Sterns foto är mörktonat och lika murrigt som de miljöer han fångar, han är heller inte rädd för kraftiga skuggor i dialogscener.
Million Dollar Baby kan inte vara annat än amerikansk men är samtidigt befriande oamerikansk med sitt i dag ovanliga socialrealistiska foto och sin distans till den amerikanska drömmen.
