Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionGarden State



Lika förutsägbart som det är att nästa Jerry Bruckheimer-produktion innehåller åtminstone en Actionsekvens av något slag - nästan lika förutsägbart är det att unga manusförfattare/regissörer vill göra filmer om depressiva ungdomar, att hitta hem och hitta kärleken och vara missförstådd. Zach Braffs långfilmsdebut innehåller det mesta utav det här; han själv i titelrollen som Andrew Largeman - en kille vars piller i badrumsskåpet tar upp all plats. En dag återvänder han till sin barndomsstad efter att hans mor dött. Väl hemma träffar han de gamla vännerna, hans fader som han helst undviker att ha det \"stora tala ut\"-pratet med och så den excentriska och annorlunda flickan Sam (Natalie Portman).

Samtidigt som det är ganska tacksamt att vara ung och ha en liten mörk syn på världen och allt vad den innehåller, dessutom ha en penna som skriver skarp dialog och det betraktarsätt till sin omgivning som Zach Braff har och lägger in i sitt manus är det lika svårt att få det att kännas helgjutet. Till en början etableras ett ganska svagt intryck på mig - även om det inte på något vis är dåligt levererar filmens öppning inte på något sätt de stående ovationer som filmen fått av många som rekommenderat den till mig. Andrew är visserligen en noga utmejslad och välspelad karaktär men hela \"återvända hem till staden man lämnade för massa år sedan och gå på fest med barndomsvännerna\"-scenerna som ackompanjeras av melankoliska låtar som passar en målgrupp förmodligen lika bra som den här filmen känns lite enkelt. Det är som att långfilmsdebuten tar de första staplande stegen och inledningen ger inte så mycket sken av vad Zach Braff kan åstadkomma. Det tar sig in bit in; men fortfarande tycker jag att det blir lite för mycket haltande. Replikerna känns som om de medvetet ska lyfta igenkännande hos ungdomar och få dem att ta till sig hela filmen till sitt hjärta. Men jag värjer inte så enkelt för de hagelstormar av meningar som karaktärerna snabbt får fram.

Det hade varit enkelt att säga att så fort Andrew och Sam förs ihop så uppstår någonting magiskt. Men samma problem ligger kvar här litegrann; När filmen inte riktigt vet hur den ska vidareutvecklas så försöker den vara lite dyster och samtidigt bygga scenarion som känns lite utpräglade av att de egentligen inte handlar om någonting men ändå ska vara såpass roliga eller allvarliga att man ska köpa det. Problemet för mig är att det känns så uppenbart att en ung, lovande manusförfattare suttit med pennan och vill pränta ner allt det där som pågår inne i oss och våra hjärnor och hjärtan. Men så händer det någonting efter ett tag när skådespeleriet växer sig starkare, när musiken som så uppenbart levt på att vi ska tycka om den och att den ska förhöja bilderna och det är att det blir väldigt naturligt. Scenerna som faktiskt gör någonting för hur filmen utvecklas presenteras för oss.

Ian Holm som Andrews fader presenteras i alldeles för korta scener men de finns i alla fall där och gör det hela äkta och levande och även om filmen sedan bryter av med ytterligare ett par \"Visst önskar ni att erat liv var lite nattsvart och dystert men samtidigt annorlunda och vackert?\"-scener så känns de i alla fall mer ärliga. Filmen har kommit ifrån sina blinkningar till alla spontana och galna ungdomar som gör en grej av att stå i regnet och skrika och få folk att titta på en och sedan skratta åt dem och sig själva för att man är så \"wild & crazy.\" Och precis som filmen inte riktigt förstå att det tappar sin charm när man så uppenbart gör en sak utav det. När det blir \"inne\" att vara någonting som samtidigt ska vara just annorlunda.

Zach Braff och Natalie Portman spelar naturligt och avspänt. Just samspelet mellan många av filmens figurer känns ofta alldeles lysande. En hel del av de mindre karaktärerna som kommer in i filmen gör minst lika stora avtryck och när jag sedan börjar le och ryckas med totalt istället har \"Garden State\" mig precis där den vill.

Det är med undertoner av någonting verkligt både i skådespeleriet och i utförandet av filmen som den får sina stora poänger och får mitt hjärta att värmas lite extra för precis som det ofta kan finnas något vackert i det dystra och svarta och precis som hjärtskärande ballader kan kännas hoppfulla någonstans i mörkret blir \"Garden State\" när den skakat av sig allt det uppenbara en riktigt fin och bra film. Och jag kan tänka mig att den berör människor på väldigt många olika sätt när det gäller att hitta hem, träffa kärleken och finna sig själv. Någonting vi alla kommer råka ut för på ett eller annat sätt.