RecensionLemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv
Det börjar med en dansande alf och en trallvänlig melodi, men vilken typ av film som en sådan inledning kunde ha resulterat i får vi dock aldrig veta, eftersom den snabbt bereder plats för någonting helt annat och betydligt mörkare. När sedan illusionerna lagts bort är det dags att bekanta sig med Jude Laws trivsamma berättarröst som guidar den efterföljande historien genom ett landskap av lättlurade vuxna, rangliga hus och en hel del oväntade händelser för de olycksaliga syskonen Baudelaire vars öden nu förverkligats.
Denna sammanslagning av tre böcker signerade författaren Daniel Handler (a.k.a. Lemony Snicket) är regisserad av Brad Silberling som inte sparat på det visuella krutet vid nedtecknandet av en värld med idel onda aningar. Utseendemässigt är denna produktion således oerhört läcker och torde vara en våt dröm för alla yrkesverksamma inom gebitet; tankestimulerande byggen med fyndiga inslag, tematiskt utvalda och förstklassiga färgskalor på de olika platserna, och dessutom obscent mycket detaljer på varenda pryl som har den minsta chans att hamna i bild. Blandningen av fysiska skapelser och datoranimerade partier är mycket lyckad och gjord med fingertoppskänsla. Balansen mellan voice over och aktuella skeenden i historien är dessutom väl avvägd.
Vad som drar ner ett möjligt höjdarbetyg på denna film är, beklagligt nog, en oerhört frustrerande överexponering av Jim Carrey i en rad utstyrslar och personligheter. Att säga att jag vid det här laget har svårt för karln som skådespelare är en rejäl underdrift, ty så fort filmmakarna cementerat min känsla för hela upplevelsen av Lemony Snickets skapelse så är Carrey där och förstör stämningen med sitt tröttsamma register av utskjutande haka, fladdrande ögonbryn och kameleontstämma i en hysterisk skurkcocktail.
Det får mig att undra över vems ego som är störst i jämförelsen mellan skådespelaren och den självupptagne figur han gestaltar; Greve Olaf är inte bara en riktig böld på ett olägligt ställe för betraktaren, utan också en smått patetisk återupprepning av en roll Carrey förefaller ha gjort tusentals gånger vid det här laget. Om det sen beror på att Carrey helt enkelt älskar att göra det lätt för sig, eller om han har svårt för att få visa något större spektrum i andra typer av produktioner skall vara osagt, men jag hade förtvivlat gärna sett något annat än dennes enahanda ansiktsuttryck och kroppsspråk i varje sekvens där filmen just tagit fart på nytt.
Följden blir ett mycket ojämnt resultat där jag finner mig önska att mer fokus hade placerats på de unga skådespelarna som gestaltar syskonen Baudelaire; trots blygsamt och lite tamt agerande bär de upp sina karaktärer så att deras lilla familjetragedi och dess orsaker blir av betydligt större intresse än filmmakarna verkar ha räknat med. Så fort denna del av berättelsen ges lite andrum vill jag lagom angeläget veta mer, och gläder mig åt att det dessutom bjuds på roliga och träffsäkra prestationer från både Billy Connolly och Meryl Streep under resans gång.
Som helhet är kanske egentligen denna combo av barn- och vuxenfiktion värd ett högre betyg; manuset fungerar, många scener liksom repliker i filmen är väldigt roliga, och alla sinnliga intryck bidrar till en känsla av perfekt polerad sagotrevnad. Tråkigt nog har jag svårt att sluta associera filmtiteln med Carreys påträngande personifiering och nöjer mig därför med att stanna på den gyllene medelvägen när det gäller ett omdöme. Det går trots allt inte att både äta kakan och ändå ha den kvar.
