Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMillion Dollar Baby



Clint Eastwood spelar boxningstränaren Frankie Dunn, som egentligen väl är för gammal för boxningen men som just inte har någon annan fast punkt i sitt liv. Han driver ett gym som verkar vara på ruinens brant, och när hans medaljhopp lämnar honom för en annan manager ser allt hopplöst ut. Frankies medarbetare och tillika ende vän Scrap (Morgan Freeman) lyckas då få upp hans ögon för Maggie Fitzgerald (Hillary Swank), en tjej som trots Frankies hårda ”I don’t train girls” enträget fortsätter banka på sandsäcken i hopp om att få honom som tränare. Han ger med sig och inser snabbt att hennes järnhårda vilja och fenomenala vänsterkrok gör henne till en sällsynt talang. Maggie, som liksom Frankie inte har mycket annat här i livet, satsar allt på boxningen och med Frankie vid sin sida har hon snart en plats inom världseliten.

I början av filmen var min tanke ”Jaha, en ny ’Rocky’”, men det visade sig tack och lov inte stämma (därmed inget ont om 70-tals klassikern!). Million Dollar Baby har fler bottnar än man anar när man först träder in på filmens svettiga gymgolv. Frankies besök i kyrkan och hans ständiga brev till en dotter, brev som alla kommer tillbaka, låter oss veta att han har en del skelett i garderoben. Maggies relation med sin familj visar sig också vara minst sagt problematisk och Frankie blir den enda hon har att vända sig till.

Swank och inte minst Eastwood har länge visat prov på utomordentligt skådespeleri. Clintans inåtvände och stolta mansroll känns igen, men här vågar han till och med spela lite gubbig (kanske inte så konstigt med sina 75 år).
Jag skulle gärna ha sett att regin varit lite mer subtil, eller helst mycket mer subtil, för att kunna utnyttja spänningarna mellan karaktärerna på ett bättre sätt. Istället får vi det mesta av känslo- och tankepaketet nedvräkt i famnen av Scrap’s berättarröst och av sidokaraktärer som ibland blir löjligt överdrivna. Utan denna övertydlighet hade filmen varit betydligt bättre.
Nu håller filmen ändå måttet och är väl sevärd. Starka porträtt av huvudkaraktärerna och några oväntade vändningar gör filmen relativt oförutsägbar och gripande.