Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionGisslan



Vad är det som gör en actionfilm riktigt bra? Det kan vara välgjorda actionsekvenser med häftiga specialeffekter, det kan också vara en urusel blandning av häftiga slagsmålscener och torra skämt. Men när allting kommer omkring, så är det ändå känslan man har efter filmen, som bestämmer vad man kommer att säga till sina närmaste och kära om den. Det är den känslan som gör en actionfilm till en bra film. Det är den känslan som man alltid kommer att komma ihåg.

När jag satt och väntade på att gå in i biosalongen före visningen, var de generösa omdömena som jag läst på en av filmsamhällets populärare hemsidor allt jag tänkte på. ”Bruce Willis i gammal Die Hard form” och ”Ett actionfyllt actiondrama med specialeffekter à la Die Hard” var några citat som bränts in i hjärnbalken. Med lätta steg skuttade jag in i salongen när portarna öppnats. Förhoppningarna på att filmen skulle vara lik Die Hard var, från min sida, väldigt stora.

Filmen i sig handlar om kommisarie Jeff Talley (Bruce Willis), en före detta gisslanförhandlare som nu dragit sig tillbaka till lugnare patrullarbete. Men Jeffs nya jobb blir långtifrån lika lugnt som han hoppats på. En lugn dag på jobbet ändras snabbt till en dag på gränsen till helvetet. En familj tas som gisslan i ett hus, med lika många hemligheter som möjligheter. Det visar sig dock att det inte bara är gisslantagarna och gisslanförhandlarna som vill åt vad som finns i huset.

Det som fängslar mig mest i filmen är blandningen av psykologiska moment och actionscener. Ena stunden, verkar filmen vara på väg att bli ett psykologiskt drama, för att i andra stunden bli en kavalkad av skjut- och explosionsscener. Att se Bruce Willis som avdankad polis är inget ovanligt, men i denna lite mer seriösa roll (jämfört med Die Hard) är han snäppet under lysande. Han utnyttjar sin ålder korrekt och hans lugna röst blandat med gråtscener av Titanic klass gör att Bruce får mig att bli imponerad för första gången på väldigt länge.

De mörka kvällarna i ökenförorter bidrar till att göra filmen mer spännande och dramatisk. Skurkarnas onåd ger en bra bild av ett stort problem i dagens Amerika, nämligen psykiskt störda och uppväxtpåverkade ungdomar. Filmen är imponerande regisserad av Florent Emilio Siri, som gör amerikansk regidebut, och verkligen lyckas nå fram till tittaren. Han blandar action med thriller och drama, samtidigt som han försöker förmedla dagsaktuella psykologiska problem. Det man inte ska glömma är imponerande överraskningar och explosionsscener av högre standard.

Av med hatten för Florent, för han har verkligen gett mig det jag var ute efter. Han har gett mig den där känslan i magen, som efter biobesöket säger att: ”Det här är en riktigt bra actionfilm.” Man kan tycka vad man vill om Bruce Willis och hans explosiva actionfilmer. Men jag tror denna kan bli omtyckt av alla som tycker om bra och välspelad film, och nu får man dessutom se Bruce Willis ta sitt första stora steg till att bli accepterad för att vara en bra skådespelare och inte bara en bra actionskådespelare.

Gisslan får 4/5.