RecensionSå som i himmelen
Låt mig först säga att det här är en mycket bra film. Kay Pollack kan som få regissörer idag sätta fingret på små detaljer och lyfta fram situationer där vi alla känner igen oss. Han är dessutom en smart och inspirerande berättare.
Jag skämtar förstås, jag kan inte låta bli. Det är på nåt sätt något med Kay Pollacks sällskap som tar fram lögnaren i en.
Så som i himmelen har skrivit sin egen svenska filmhistoria med flertalet tunga nomineringar vid Guldbaggegalan följt av en kompakt och föraktfull nonchalering vid själva utdelningen. Oscarnomineringen kom som en fjäder i hatten men inte heller där blev det något pris. Men det gör inget säger regissören Pollack: 1,3 miljoner svenskar älskar min film. Någon borde förklara för Pollack att en betald biljett varken är samma sak som ett livslångt dyrkande av filmen eller en älskvärt tillvänd inställning till filmens upphovsman.
Michael Nykvist är hemvändande Daniel, tidigare dirigent med världen som arbetsplats, men nu efter att ha gått in i väggen redo att prioritera sitt värde som människa. Yrkesrollens destruktiva krav och tid är förbi. Det handlar om att väcka sig själv, eller att lyssna som Daniel själv formulerar det för den lilla kyrkokör han tar över i sin barndoms norrländska by. Men hans roll som kantor är förstås inte okomplicerad och den lokala prästen är snart på krigsstigen.
Att använda en historia för att berätta en annan kan var både smart och charmigt. Det kan finnas detaljer på mikronivå som får tyngd och betydelse när de sätts i ett större sammanhang och samtidigt är det lättare att behålla en viss spänning inför den stora historien medan den lilla får traska på. Kay Pollack låter omedelbart sina två berättelser; budskap och verklighet, vävas samman och effekten blir smått sjösjukeframkallande i sin överstyrda symbolmättnad. Kanske är det här vi hittar förklaringen till att den verklighet som Pollack vill förmedla upplevs som allt annat än verklig. Snarare är känslan att Pollack lever i en helt egen värld. Kanske lever Rickard Hobert där också, jag vet inte säkert. Visst vore det bra om alla misshandlade kvinnor började sjunga i kör så att vi fick ett slut på eländet, det är inte det jag menar. Jag vill bara vara säker på att det verkligen kommer att fungera innan jag intar min plats bland alla som sjunger hellre än bra.
En kombination av brist på självinsikt och sans kan ibland resultera i stor filmunderhållning i händerna på en galen människa. Herzog, Meyer och Bergman är ett par exempel på detta. Hos Pollack leder det istället till en känsla av äckel, förljugenhet och avsky. Jag håller garden uppe för att inte bli lurad. När människorna i den här filmen tjoar, dansar, bekänner eller bara helt enkelt finner varandra i en enda lång ton: Aoooouuuuuuuummmm, är det inte vackert eller uppbyggligt utan avskräckande. Inte bara för att de har fallit offer för pastor Pollacks/Daniels evangelium, utan även för att 1,3 miljoner i biosalongerna exponerats för detta.
Lägg där till att Pollack är en mycket osäker regissör. Han litar inte till sin publik, därför tvingar han in sitt budskap med kofot i våra huvuden. Hur tydligt det än är att filmens Daniel och det evangelium han predikar lätt kan ledas till Pollacks egen persona (Po Tidholm har skrivit träffande om detta i Dagens Nyheter), är största likheten ändå just deras roller som berättare. Övertydligheten vet inga gränser när Pollack för det första utgår från bedrövligt basala liknelser och metaforer, sedan låter prästfrun förklara detsamma i bild, och efter det senare också fyller på med att också prästen själv ska säga samma sak. Det är i ögonblick som dessa det känns som att Pollack är ointresserad av själva filmen och mediet och istället agerar desperat telefonförsäljare.
Som kitsch- och campregissör har Pollack dock en fantastisk karriär framför sig. Varför inte klippa ner de 132 minuterna till 30 och skicka dem till humorfestivalen i Montreux. Jag är säker på att finalscenen allena skulle få åtminstone ett hedersomnämnande.
Hellacopters, eller om det var Nomads jag kommer inte ihåg, sa en gång om sitt senaste snabbt inspelade album att det inte går att polera en bajskorv. Det är ett målande uttryck som jag minns väl och hade jag fått välja hade Pollack fortsatt ett tag att polera detta cinematiska avskräde ett tag till. Kanske hade då i alla fall en del av detta stannat där det hör hemma; på det psykologiska och själsliga klippbordets golv.
Jag vill känna att jag levt mitt liv lyder texten i en av filmens centrala sånger, och här har Pollack lyckats.
Nog känner man att man lever alltid.