Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSprängaren



Liza Marklund slog igenom med en gång med sin kriminalroman ”Sprängaren” för några år sedan, och med ett par uppföljare har hon placerat sig permanent på bestsellerlistorna. Då romanen innehåller en del rafflande element var det inte oväntat att hjältinnan Annika Bengtzon också skulle dyka upp på filmduken. Den som grep sig verket an var engelsmannen Colin Nutley, hittills mest känd som lyhörd skildrare av det svenska folkhemmet i en rad uppskattade filmer. Valet av huvudrollsinnehavare var uppenbart, då Nutleys hustru Helena Bergström spelat huvudrollen i samtliga av hans produktioner och är som klippt och skuren som Annika Bengtzon.

Historien i ”Sprängaren” tilldrar sig för några år sedan i en situation då Stockholm håller på att förbereda sig för det OS man i verkligheten aldrig fick anordna. En kraftig sprängladdning detonerar på det nya stadion man byggt i Hammarbyhamnen. Sprängladdningen dödar OS-generalen Christian Furhage. Är det en terroristattack mot OS-planerna eller har dådet personliga motiv? I centrum för händelserna finns en kvällstidningsredaktion med kriminalavdelningschefen Annika Bengtzon i centrum. Bengtzon gräver fram märkliga detaljer om mordoffret, detaljer som krossar bilden av en uppskattade chef och älskad medarbetare. Samtidigt skakas staden av nya explosioner.

Precis som i romanen handlar det väldigt mycket om arbetet på kvällstidningen och Bengtzons tuffa sits som kvinnlig chef på en ganska macho arbetskraft. Hon har det heller inte lätt med alla kvinnliga underordnade. Och som murvel med slitsamt jobb och synnerligen oregelbundna arbetstider är inte heller familjelivet lätt. Det är här ”Sprängaren” är som starkast; skildringen av tillvaron på ”Kvällspressen” fångas med nerv och närvarokänsla och Marklunds erfarenhet av tillvaron på en Stockholmstabloid.

Bokens Annika Bengtzon är långt mer osympatisk än den roll Helena Bergström kreerar, hon lyckas ge den cyniska kvällstidingsreportern en värme som inte bokens huvudperson har. Fast Bergström lyfter ju vilken film som helst med sitt levande ansikte. Också i allmänhet bärs filmen upp av starka skådespelarprestationer, Brasse Brännström gör en minnesvärd äldre reporter på kollissionskurs med den unga Bengtzon, Örjan Rambergs chefredaktör Schyman har naturlig karisma bara för att nämna ett par exempel.

Mot slutet av filmen blir det sedan riktigt spännande. Publiken hålls som på nålar tills upplösningen kommer; ett moment som Nutley tyvärr förfuskar så att denna efter all uppladdning kommer alltför enkelt.