RecensionElling

Norska succékomedin ”Elling” rör sig på minerad mark. För om man gör komedi om två medelålders män som levt en skyddad mentalsjukhustillvaro som plötsligt skall klara sig på egen hand ligger lyteskomiken snubblande nära. Men regissören Petter Næss undviker alla blindskär. ”Elling” är en ömsint och varmt berättad historia och en förbaskat rolig film. Elling (Per Christian Ellefsen) levde hela sitt liv ensam med sin mor tills hon dog och han hamnade in på mentalsjukhus.

Elling är svårt hämmad med många, inte minst sociala fobier. Att gå över ett torg är för honom som en Sydpolsexpedition för andra. Hans rumskamrat Kjell Bjarne (Sven Nordin) är kanske mera framfusig men lika hämmad. Också han har levt sitt liv i mentalsjukhusets isolation och trygghet. Plötsligt skall de två alltså klara sig själva i en Oslolägenhet. Visserligen har de en stödperson i den kommunanställda Frank Åsli (Jørgen Langhelle), men denne ger med det samma de två fullt ansvar och frihet. Djupa bassängen direkt om man tänker i simskoletermer. Elling har inte ens svarat i telefon i hela sitt liv, inte handlat mat. Kjell Bjarne är inte mer erfaren men till en början den modiga av de tu.

Næss berättar historien med värme och glimten i ögat, han driver inte med Ellings och Kjell Bjarnes töntighet. Egentligen skrattar vi snarare med dem än åt dem. Per Christian Ellefsen gör en otrolig skådespelarprestation som Elling; hans kroppsspråk genomgår en fantastisk utveckling från den nästan katatoniska stelheten hos den Elling som lämnar sjukhuset till den ledige Elling som i slutet av filmen frigjort sig från de flesta av sina hämmande demoner. Sven Nordin har utseende och utstrålning som en norsk Gérard Depardieu och gör Kjell Bjarne till en godmodig gorillagestalt.

I filmen upptäcker Elling plötsligt den språkliga ådran inom sig. Språket bubblar fram när han med finurliga finter försöker värja sig mot alla de krav som ställs på honom, men språket öppnar också hans portar mot världen. ”Jag har begått poesi” säger han plötsligt förvånat och detta poesiintresse ger honom modet att komma ut från lägenheten och för honom samman med den första vän han haft i sitt liv, en känd äldre poet. Detta medan Kjell Bjarne av ödet sammanförs med hans livs kvinna.

Elling är en film man lämnar på gott humör, inte bara för att detta är en varm komedi som gör en glad, utan också för filmens positiva budskap; vi kan med mod och viljestyrka bryta våra inre barriärer. Det är oftast de, snarare än alla yttre barriärer som hindrar oss från att ens försöka nå det vi vill uppnå.