Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionHålet



När jag först fick höra att Tsai Ming-liang gjort en film med musikalnummer kändes det lika absurt som om någon påstått att sossarna stod på arbetarnas sida. Men efter att ha sett Hålet så har jag förstått att Ming-liang vet precis vad han sysslar med.

Filmen utspelar sig i Taiwan 1999, dagarna innan millennieskiftet. Genom olika nyhetssändningar får vi höra att ett mystiskt virus har brutit ut som får människor att bete sig som kackerlackor. De kryper på alla fyra och söker sig till trånga, mörka utrymmen. En karantänzon har upprättats av regeringen och alla i den uppmanas att flytta därifrån.
I ett hyreshus i karantänzonen bor en man (Lee Kang-sheng) och under honom en kvinna (Yang Kuei-mei). Ute regnar det ständigt och inomhus läcker det vatten från hans lägenhet ner för hennes väggar. För att bli av med denna syndaflod skickar hon upp en rörmokare till hans lägenhet, han lämnar den dock med ett hål i golvet som förenar de två.

Genom hålet tvingas de motvilligt till kontakt med varandra. Båda är ensamma som gör sitt bästa för att inte märka hur världen går åt helvete runt omkring dem. Trots myndigheternas varningar om smittorisken slänger de alla sina sopor på gatan, utom synhåll.
De spenderar större delen av sin tid i sina lägenheter bakom stängda dörrar, stängandes ute världen eller utestängda från världen. Det finns dock en längtan efter att öppna dessa dörrar. I musikalnummerna finns många dörrar, hissar och andra vägar ut. Där finns karaktärernas hopp om att kunna undkomma den värld som tränger sig på utanför, som långsamt sipprar in med vattnet och regnet. Men de kan inte komma undan.
Istället riktar de sin uppmärksamhet mot hålet. En koppling mellan dem uppstår, den enda riktiga kommunikation de har med någon annan sker genom hålet. Dialogen i filmen är lika sparsmakad som alltid, människorna kommunicerar på andra sätt. Vid ett tillfälle klipper Ming-liang mellan de två när de sitter och äter precis samma nudelrätt samtidigt. Den gemensamma måltiden blir ett substitut för dialog. Genom hålet söker de nya vägar till kommunikation, de upptäcker varandra och hur lika de är.

Musikalnummerna är alla låtar av en 50-tals sångerska från Hong Kong vid namn Grace Chang. De är framförda i dörrar, hissar, trappor och står i kontrast mot den mörka värld som filmen utspelar sig i. De är en längtan tillbaka till de gamla lyckliga dagarna, en tid då människorna kände optimism och livsglädje. De är en hyllning till en tid i Hong Kong då sången och dansen regerade, en tid då Ming-liang själv var ung.
Det är också väldigt intressant att se Lee Kang-sheng, som vi nu fått följa i fyra långfilmer av Ming-liang, utföra ett litet dansnummer. Att se honom i en sådan annorlunda situation gör glädjen från musiken extra påtaglig.

I övrigt är Lee Kang-sheng, med sin ytterst långsamma och nedtonade spelstil, lika lysande som alltid. Hans ansikte och kroppsspråk säger mer än tusen ord. Ming-liang har sagt att när Kang-sheng slutar göra film ska han också sluta, och det är fullt förståligt.
De träffades första gången när Ming-liang gjorde Boys(1991) och han blev så tagen av Kang-shengs stil att han specialskrev en roll åt honom i Rebels of a Neon God (1992). Sen dess har vi fått följa honom och hans rollkaraktär, Hsiao Kang, i ytterligare fyra filmer, Länge Leve Kärleken(1994), The River(1997), Hålet(1998) och nu senast i Vad är klockan i Paris?(2002)

Hålet har en väldigt pessimistisk ton. Den får mig osökt att tänka på gamla klassiska zombiefilmer av George Romero. Vi kommer in mitt i handlingen, ingen förklaring ges till vart viruset kommer ifrån eller exakt vad som händer. Allt vi får veta är korta klipp från olika nyhetssändningar på tv. Samma känsla av uppgivenhet som i Romeros värld. Man lyssnar modfällt på myndigheternas brist på lösning samtidigt som man kämpar för sin egen överlevnad i en hopplös situation.
Myndigheterna i filmen, de förekommer dock enbart via ljudet från nyhetssändningar, försöker mest sopa virusproblemet under mattan. De vill bara få bort människorna från den drabbade zonen, men ingen av de personer vi möter verkar lyssna på vad de har att säga.
Utanför öser regnet ner, och viruset härjar runt omkring dem. Världen håller på att gå under runt omkring dem. Dörrarna leder ingenstans, de är fast. Deras enda utväg verkar vara genom hålet. När allt man finner är återvändsgränder får man söka sig nya vägar, göra nya vägar. Trots pessimismen får ändå filmen mig att känna att det kan bli bättre. Filmen blir ett eget hål ut ur en kall värld. Om du känner att vintermörkret blir alldeles för påträngande och världen alltför ond så kan du åtminstone fly en stund genom ett hål till Tsai Ming-liangs värld.