Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionGarden State



Redan när trailern till Garden State kom hyllades den som en ny Virgin Suicides. Det är väl ingen som blir riktigt förvånad om jag säger att Zach Braffs debut inte riktigt lyckas leva upp till haussen. Men alla filmer som får en att bli kär är bra filmer.

Braff – han i Scrubs – har regisserat, skrivit manus och spelar huvudrollen i denna lilla film som handlar om att hitta hem.

Andrew Largeman (Braff) återvänder till New Jersey för att gå på sin mammas begravning. Han har inte varit där på flera år, men det mesta är sig likt.

Andrew ser lika likgiltig ut no matter what, även på mammans begravning. Sedan elva års ålder knaprar han dagligen mer psykofarmaka än Jonas Inde någonsin gjort. Men två saker händer under besöket i barndomsstaden som försiktigt öppnar på hans apatiska känsloförlamning: han träffar Sam (Natalie Portman) och han slutar med antidepressiva.

Kärleken mellan Andrew och Sam är tafatt och ackompanjerad av Nick Drake och Shins. På ett sätt är den släkt med Bob Harris och Charlottes i Lost in Translation, men här handlar det om mer än att hitta gemenskap i utanförskapet.

Alla Andrews möten med gamla bekanta blir vad-har-det-blivit-av-dig-samtal. Andrew är en misslyckad skådis i LA som jobbar på en vietnamesisk restaurang där han försörjer sig som fejkasiatisk servitör med smink under ögonen.

Hans barndomsvänner har blivit kvar i New Jersey. En av dem träffar han morgonen efter en fest när vännen sitter i riddarrustning och äter flingor. Han jobbar på Medieval Center och skäms lite för sitt liv. (En annan är snorrik efter att ha tagit patent på ett tyst kardborreband.)

Men det bästa är inte att det är en film om att förlika sig med vem man är, eller att den har en råsnygg Wes Anderson-estetik. Det bästa är den vackert uppgivna stämningen.

Hela tiden balanserar Garden State på gränsen till melodram. För det mesta går det bra men några scener blir lätt patetiska. Zach Braff är ingen stor skådespelare, även om han ska ha all cred i världen för sitt manus och sin regi. Han är väldigt bra på att se apatisk ut; problemet är att vissa repliker liksom blir lite för tunga för hans tjocka läppar.

Men scenen där Simon & Garfunkels örhänge The only living boy in New York spelas är precis så bra som du kanske hört ryktas om. Där står Andrew och Sam på ett bulldozertak i ett stenbrott utanför Newark och Ronja Rövardotter-skriker i ösregnet.

Kär blir man.