RecensionUtbrytarkungen
Regissören Arto Koskinen hade inför visningen av Utbrytarkungen på Göteborgs Filmfestival en kort presentation där han bl.a. sa att han hoppades att filmen skulle ändra vår uppfattning om Finland och finnarna. Vad han trodde att vi från början hade för uppfattning gavs aldrig svar på, men man kan ju anta att han syftat på att två decennier med den melankoliske regissören Kaurismäki som, i stort sett, enda finska filmkontakt har satt sina spår.
Utbrytarkungen handlar om de två pojkarna Esko (Miika Enbuske) och Patrick (Emil Lundberg) som bor i småstäder på varsin sida om den svensk-finska gränsen i början av 70-talet. Esko är ledare för ett finskt pojkgäng som gör räder mot ett gäng på den svenska sidan gränsen. Av olika anledningar tvingas han bort från sitt gäng och lyckas i samma veva lära känna svensken Patrick, som är en stor beundrare av Houdini och bär på en dödlig sjukdom. Esko söker sig till Patricks familj, då hans pappa blivit sjukskriven och börjat dricka, vilket i sin tur lett till att hans mamma har rest iväg.
Koskinen var själv i samma ålder som Esko och Patrick i början på 70-talet och bodde också i en gränsstad på den finska sidan. Naturligtvis begagnade han sig av en hel del av sina egna erfarenheter från uppväxtåren. Olyckligtvis resulterar det i att historien bär ett slags varmfärgat nostalgiskt skimmer hela filmen igenom. Det är lustigt och småputtrigt, men lyckas aldrig riktigt engagera. Filmen lider dessutom av barnens skådespeleri som känns oerhört konstlat, vilket tyvärr känns som ett vanligt problem i nordisk filmproduktion.
Det finns ett par saker som räddar filmen från platt fall. Dels är det 70-talsscenografin där allt från frisyrer och kläder till tidstypiska butiksskyltar kärleksfullt återskapats i detalj. Dels är det Hans Welins foto som närmast kan klassas som naturromantiskt med sina matta färger och vackra bildkompositioner.
Efter visningen passade Koskinen på att fråga publiken om filmen uppnått sitt syfte med att ändra vår uppfattning om Finland. Publiken svarade nej och jag känner mig tvungen att hålla med dem. Det känns lika trovärdigt som om Colin Nutley skulle ha visat Änglagård i Helsingfors och genom visningen hoppats på att finnarna skulle ändra uppfattning om oss...
