RecensionTaxi Driver
Travis Bickle (Robert DeNiro) är en man i samhällets utkant med djupa ärr i själen från en tid i Vietnam.
Travis har stora problem med att sova. Han tar jobb som taxichaufför i ett stenhårt kallt N.Y. och möts av en motbjudande omgivning som helt ignorerar hans person.
Han inleder en tafatt relation med kampanjarbetaren Besty (Cybil Shephard), vilket bara leder honom in i ännu mörkare rum av besvikelse. Hans redan plågade inre brottas nu med allt mer psykotiska och våldsamma tankar.
Han slår åt alla håll i försöket att själv stå upprätt och beväpnar sig upp över öronen. Han står till slut redo för att ta sin personliga hämnd på ett i hans ögon förljuget och dött samhälle.
Filmen vann Guld-palmen i Cannes 1976 och har med tiden gått från en, i mångas tycke, onödigt våldsam film till en hyllad pessimistisk samhällskildring.
Scorsese målar med svarta färger och lyckas att beröra de inre känslorna av ensamhet och trasighet. Resultatet är både förfärligt som strålande i den bästa skildringen av en storstad någonsin.
Vare sig man ser Travis som offer eller som räddaren i nöden så är realismen och närvaron närmast total. DeNiro är strålande som den bittre och allt mer vilsna vietnamveteranen. Jodi Foster tar sig här in i filmhistorien som prostituerad tonåring.
Kul att skåda är även en annorlunda Harvey Keitel i rollen som hallick, samt regissör Scorsese själv som en bisarrt svartsjuk taxikund.
Mest övertygar dock bilderna och musiken.
En klassiker att se för att leva och leva för att se.
Se den eller se om den genast.
