Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSagan om konungens återkomst



Ärligt talat, jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. I skrivande ögonblick, drygt en timme efter att jag har sett den förlängda versionen av Peter Jacksons ”The Return of the King”, är jag fortfarande så tagen att jag egentligen borde vänta till imorgon med den här recensionen. Men, något inom mig vill skriva, berätta, förklara, hylla – nu! Det är så många blandade känslor och intryck som vill ut så att jag inte vet var jag ska börja.

För att göra det enkelt: Peter Jackson levererar – ännu en gång. Jag var egentligen aldrig orolig. Tvivlade gjorde jag innan ”The Fellowship of the Ring”. Om Jackson överhuvudtaget skulle kunna prestera ens en liten del av allt det som krävdes och förväntades av honom. Men, det gjorde han ju – med råge. I mina ögon är första delen i trilogin om ”The Lord of the Rings” en av de bästa filmer som någonsin producerats.

När det gäller ”The Two Towers” så kan jag inte påstå att jag tvivlade, men en viss oro fanns allt där. Var det skicklighet som gjorde att alla bitar föll på plats i den första filmen, och i så fall, skulle han kunna göra det igen? Det höll dock inte hela vägen. Jackson levererade inte en film som överväldigade sin föregångare, han skapade ingen ”The Empire Strikes Back”. Detta berodde på de bisarrt höga krav som vi alla ställde. ”The Fellowship of the Ring” gav oss allt vi någonsin önskat, och faktiskt lite till. Jag menar, hur kan man någonsin toppa det? Det går bara inte, och jag tror att vi alla innerst inne faktiskt förstår det.

När Jackson nu ska knyta ihop sitt mångåriga drömprojekt så gör han det med en rejäl knut. ”The Return of the King” är så storslagen att man ibland har svårt att andas. Slagen är större än i ”The Two Towers” och faktiskt större än något som vi tidigare beskådat i en film. Miljöerna är grandiosa, och de magnifika bilderna och vyerna blir ibland svindlande. Ändå är allting så detaljrikt och känsloladdat att man istället helt enkelt glömmer bort att andas. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda liten detalj är översedd. Skådespeleriet och dialogen är inte perfekt, men det har den å andra sidan inte varit i någon av filmerna. Ärligt talat, är det någon som kräver det? Är det någon som ser dessa filmer för skådespeleriets och dialogens skull? Ärligt talat, i så fall får ni skylla er själv.

Jackson har som sig bör aldrig fokuserat på skådespeleriet eller dialogen utan på bildberättandet. Han har dock tvingats välja och vraka bland sitt väldiga bildmaterial, och det märktes att scener saknas här och där i originalversionen. Detta är givetvis ett nödvändigt ont eftersom filmen trots denna avsaknad av stoff ändå klockade in på 201 minuter, knappa tre och en halv timmar som aldrig blev vare sig långsamma eller tråkiga. När Jackson nu i lugn och ro får fria händer att skapa sin egen definitiva version av ”The Return of the King” återställs alla de försvunna bitarna där de faktiskt hör hemma med cirka 50 minuter nya scener. Ännu en gång visar Jackson att vi vissa speciella fall kan det aldrig bli för mycket.

Filmhistoriens allra största filmer och filmsviter – ”Star Wars”, ”Matrix”, ”Indiana Jones”, ”The Godfather” – får faktiskt finna sig i att hädanefter existera i skuggan av Peter Jacksons monumentala och imponerande filmtrilogi. Jag är osäker om någonting liknande någonsin kommer att produceras igen. Med all säkerhet kommer större och dyrare filmer och filmsviter att produceras i framtiden, men just denna trilogi, filmatiseringen av J.R.R. Tolkiens ”The Lord of the Rings”, kommer utan tvivel att i framtiden fortleva i toppskiktet och nämnas med den allra yttersta respekt.

I ärlighetens namn, idag kan jag inte se någon film eller filmsvit, någonsin, som kan mäta sig med Peter Jackson ”The Lord of the Rings”. I mina ögon blir det inte större och bättre än så här. Alla mina förväntningar är uppfyllda. Jag bockar och bugar.