Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionKopps



Det finns med all säkerhet studier och belägg för det här, men en människas filmiska tittande, alltså hur en person pusslar ihop filmens form- och stilelement – narrativ, mise-en-scene, kinematografi, klippning, ljud – borde ju utvecklas ju mer film den personen ser. Sätt någon som aldrig sett en film i hela sitt liv i en biostol och kör igång inledningsscenerna till Gaspar Noés ”Irrevesiblé” och den personen lär nog lämna salongen rätt snart. Eller, sätt på en film med Martin Lawrence i huvudrollen och resultatet lär bli detsamma.

Jag har ingen aning när jag började ”se” på film så som jag ser på den idag, men vid 24 års ålder så kan man väl nästan anta att det börjar bli ett tag sedan. Under den tiden så skulle jag vilja påstå att jag har blivit relativt luttrad. Ta till exempel bara all B-action, high school-komik, och splatter som man har sett. Inte konstigt att man har blivit härdad.

Jag har inga problem med vare sig sex, våld, eller europeisk konstfilm, men något som jag inte kan hantera är riktigt pinsamma situationer på film. Tänk en scen som i en biosalong får er att önska att ni var hemma istället och såg filmen i ert vardagsrum där ni kunde gömma er bakom en kudde, snabbspola, eller gå och ta en dusch. Tänk valfri scen ur valfri del av ”American Pie”.

Josef Fares ”Kopps” har några scener som eventuellt skulle kunna platsa i ovan nämnda typ, men den har också en scen som placerar sig högst upp på topplistan tillsammans med Jim-och-paj-scenen i ”American Pie”. Har ni sett ”Kopps” vet ni säkert vilken jag menar, har ni inte sett den än så kommer ni en dag att förstå.

Detta är ett problem som gör att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera filmen. Jag vet inte hur jag ska kunna bortse från detta, men om jag skulle göra ett försök så skulle jag kanske kunna glädjas åt hur Fares klarar av att leverera ännu en film som undviker att hamna i ett av SFI:s alla fack. Ingen skulle ju egentligen klandra Fares om han hade gjort ännu en svensk invandrarskildring efter att en filmkonsulent hade spänt ögonen i honom. Nu när så inte är fallet är det bara att tacka och ta emot.

Precis som med ”Jalla! Jalla!” så har Fares lyckats slänga ihop en helt opretentiös slackerfilm. Bevisen för detta syns i bildspråket som ibland drar åt underground-hållet och de gerillafilmer som tog honom till DI. Det märks också på de luckor som ibland dyker upp i berättandet, men precis som i debutfilmen har man överseende med detta eftersom dessa brister hela tiden övervägs av filmens oemotståndliga charm.

Ett väldigt Colin Nutleyskt sommarlandskap, landsbygdsorten Högboträsks absurda innevånare, och några löjligt överdrivna actioninslag hjälper alla till att framkalla filmens tjusning, men det är ändå Fares klockrena känsla för dialog som först och främst är filmens stötte pelare och behållning. Bennys (Torkel Petersson) drömska actionklyschor, Jakobs (Fares Fares) tafatta mumlande, och äkta polisparet Lasse och Agnetas (Göran Ragnerstam, Sissela Kyle) smågnabbande är äkta och vältajmat, och i mångt och mycket filmens nav. Lägg till några sköna (klanen Fares, Erik Ahrnbom) och begåvade (Eva Röse) birollsinnehavare och du har den skådespelarensemble och fördomsfria regissör som krävs för att denna typ av film och komik ska gå ihop.