Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionWarriors of Heaven and Earth



När Li (Jiang Wen) vägrade att utföra en order av Tangs kejsare vilken beordrade att han skulle avrätta flera fångar, enbart bestående av kvinnor och barn så fick han som sista utväg fly till den ogästvänliga Gobiöknen tillsammans med några få lojala anhängare. Detta förargade kejsaren som till varje pris vill ha förrädarnas huvud. Lai Xi (Kiichi Nakai) född i Japan men sedan många år tillbaka i tjänst hos Kejsare Tang beordras att söka upp och avsluta Li's liv med en lovordan om att han ska få återvända till Japan så fort uppdraget slutförts. Driven av sin vilja att äntligen kunna återvända hem dröjer det inte länge förrän han finner Li och utmanar honom på duell. Denna skjuts dock fram då Li har lovat att hjälpa en karavan fram till huvudstaden, och Lai Xi beslutar sig för att följa med och se till att Li inte kan smita från sitt öde. Det visar sig dock bli en betydligt svårare resa än de kunnat ana, en buddhistmunk i följet bär nämligen på en helig relik som är eftertraktad av en ökenplundrare, som har en smärre arme till sitt förfogande och inte tvekar en sekund att använda den för att kräva vad han vill ha. Li, Lai Xi och deras följe får offra både blod och svett för att föra reliken i säkerhet, men de är beslutna att lyckas för att sedan fullfölja sin oundvikliga duell.

Warriors of Heaven and Earth var en av år 2003's största filmproduktioner från Kinas fastland. Den har rönt hyfsade
framgångar och har fått relativt bra kritik från de flesta åskådare. Med en tämligen simpel handling i stil med MUSA: The Warrior (2001) och med heder, vänskap och lojalitet som tema som lätt kan associeras med Kurosawas klassiker De Sju Samurajerna (1954) så är det ganska lätt att förstå varför en film som denna tilltalar de stora massorna. Även jag kan redan avslöja här att det är en film som jag uppskattar väldigt mycket och jag återkommer gärna till den ofta. Däremot vill jag påpeka att den inte under några omständigheter är en felfri film, redan vid första skådningen lyckades jag hitta många svaga partier och moment som medför att jag inte kan ge den full pott på betygsskalan.

Regissören He Ping som tidigare stått för utomordentliga verk som Red Firecracker, Green Firecracker (1994) sägs ha spenderat 20 år på att arbeta med bakgrunden till filmen, något som tyvärr inte framkommer särskilt tydligt. Vissa delar är lysande och stundtals märker man att en stark vilja ligger bakom filmandet medan den emellertid tappar i fokus och blandar in några helt onödiga element, oftast till filmens nackdel. Manuset lider inte av några större brister, inte förvärrar skådespelarna tillställningen heller och som syn är filmen rent ögongodis. Vad är det då för mediokra saker som med all säkerhet hade kunnat fullföljas bättre? Actionscenerna är förmodligen dess största problem.

Vi har en belägring i slutet som är svår att inte jämföra med den i särklass överlägsna MUSA: The Warrior. Striden hade med all säkerhet kunnat bli riktigt spännande och intensiv om det inte vore för kameraarbetet som under de flesta actionscenerna är ganska taffligt utfört. Snabba klipp och skakiga kameror verkar ha blivit rutin i många av dagens krigsfilmer och visst kan det funka utmärkt om man gör det på rätt vis. Oturligt nog är det sällan som man verkligen lyckas skapa något utöver det vanliga och Warriors of Heaven and Earth faller platt angående detta. Jag vill inte döma ut all av filmens action nu utan ett fåtal scener är hyfsat underhållande och bidrar med lite spänning, de visas i alltför liten utsträckning bara. Stephen Tung Wai, actionkoreograf till bl a. Magnificent Warriors (1987), Hero (2002) och Bulletproof Monk (2003) verkar inte ha haft en susning om hurvida fighterna skulle vara realistiskt betonade eller innehålla influenser från olika swordplayfilmer, alltså vajerbaserade fighter där karaktärerna utför svävande akrobatik. Det är lite tråkigt då vissa svärdsdueller är klart godkända och håller sig på en realistisk nivå medan verklighetsintrycket sedan förstörs totalt av ett fåtal scener då linor har använts som hjälpmedel. Om de nu var tvungna att inkludera sådana sekvenser så hade gärna fått göra det i betydligt större mån. Som det är nu blir man bara förvirrad av filmskaparnas alla olika viljor.

Warriors of Heaven and Earth är en otroligt snygg film, de vackra Kinesiska landskapen får en stundtals att häpna. Vi får se Gobiöknen ur en vild och otämjd synvinkel men samtidigt väldigt färgstark och lockande, sedan förflyttar handlingen sig till gröna och lummiga skogar, miljöer som får en att genast vilja packa resväskan. Det är sannerligen förtjusande delar av Kina våra ögon får ta del av och det är väl märkbart att stor vikt har lagts på att föra fram dem ur bästa dager. Zhao Fei, filmens scenograf har tidigare arbetat med filmer som Den Röda Lyktan (1991) och Emperor and the Assassin (1999) och ska ha ett stort tack för de fina vyer han presenterar för oss, speciellt då de är en av filmens starkaste punkter. Sedan har vi rekvisitan som är oerhört viktig i historiska filmer. Merparten av de kostymer, rustningar, vapen och kulisser vi får beskåda är välgjorda och ett tämligen noggrant arbete ligger bakom detta, med undantag för ett fåtal rustningar som ser lite smått fåniga ut. Fast historiskt korrekta kan de säkerligen vara. Musiken är komponerad av en Bollywood kompositör vid namn A.R.
Rahman, soundtracket är majestätiskt, ibland ganska pampigt och stämningsgivande. Det är inte alltid som melodierna smälter
samman i total harmoni med bilderna men oftast är det av yttersta kvalite. Något med mer Kinesisk touch hade dock inte
skadat.

Om vi ska ta några rader om i mitt tycke filmens absolut bästa aspekt, nämligen dess aktörer. Jiang Wen är något av en veteran inom den Kinesiska filmindustrin, förutom att ha medverkat i flera populära titlar, The Soong Sisters (1997), The Missing Gun (2002) och senast i dramat Green Tea (2003) så har Jiang Wen även regisserat, skrivit och producerat ett flertal filmer. Han sköter sig galant här och även om hans karaktär inte är den som får leverera speciellt mycket dialog så gör han ett fenomenalt jobb med att visa känslor via ansiktsuttryck. Hans prestation stärks ytterligare när han får agera mot Nakai Kiichi, en Japansk skådespelare som framträtt i verk som Owl's Castle (1999) och When the Last Sword is Drawn (2003). Tillsammans har de en brinnande kemi, trots deras fiendeskap så utvecklar de ett starkt band av heder och lojalitet gentemot varandra och det känns ända genom tv-rutan. Ett minst sagt fantastiskt jobb av dessa herrar. Som girig och hänsynslös skurk ser vi Wang Xueqi, ingen aktör jag tidigare stött på men visst ger han ett skapligt framträdande, om än inget fenomenalt. Zhao Wei är filmens enda kvinnliga aktör och jag önskar att hon getts mer tid då jag direkt föll för hennes karaktär, jag vet dock med mig att många är av en annan åsikt och anser att hon borde slopats helt. Jag förstår visserligen de som tycker hennes roll enbart är onödig då hon varken får visa någon styrka under actionscenerna eller inte mer än utbyter blickar med de manliga karaktärerna, det hinner aldrig bli särskilt intimt. En mer känslomässigt involverad romans skulle faktiskt inte skadat. Men som sagt, jag finner ändå hennes insats godkänd.

Warriors of Heaven and Earth är ett trevligt äventyr vars största behållning är det välbalanserade drama och stabila framförandet av filmens aktörer som vi bjuds på. Det är varken actionscenerna eller de övernaturliga inslagen som imponerar, de är snarare de moment som i mina ögon känns något misslyckade. Det är ett stort misstag att pendla så djärvt mellan en historisk handling med realistiska strider för att sedan någon gång då och då vända upp och ned på verkligheten med taffliga specialeffekter och swordplay inspirerade fighter. Verkligen synd, då Warriors of Heaven and Earth hade potentialen att bli en klassiker i egen bemärkelse. Effekterna ser redan rejält åldrade ut och detta kan nog vara en svikande del för dem som inte accepterar animeringar som uppenbarligen just är animeringar. De karaktärsdrivna stunderna samt den styrka som förmedlas mellan personerna är dock nästan skäl nog för att spana in den här titeln och mitt betyg hamnar på en stark 3:a.