Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSalamandern



Vad är det för skillnad mellan Finland och Schweiz? Om man bortser från det rent geografiska så är det säkert fortfarande en hel del som skiljer länderna åt, men det mest grundläggande – relationen mellan människorna skiljer sig inte mycket oavsett var i världen man kommer. Alain Tanners beskrivning av vardagsångest i ”Salamandern” har många likheter med den suicidala karaktärsteckningen i Aki Kaurismäkis ”Flickan från tändsticksfabriken” (1990).

Journalisten Pierre har fått i uppdrag att skriva ett tv-manus om en verklig händelse – en man har blivit skadskjuten med sitt eget gevär. Mannen hävdar att det var hans systerdotter Rosemonde som skjutit, medan hon i sin tur menar att mannen själv kommit åt avtryckaren när han rengjorde geväret.
Då tiden är knapp ber han sin författarvän Paul om hjälp att skriva. De båda går tillväga på olika sätt – Pierre ger sig iväg och börjar intervjua de inblandade medan Paul endast behöver namnet och händelsen för att bygga upp sin historia. Själva skadskjutningen blir snart mindre viktig i deras arbete när den komplicerade beskrivningen av arbetarklasskvinnan Rosemonde och hennes rastlösa sökande efter en mening börjar utveckla sig.

Schweiz kommer sällan på tal i filmsammanhang. De knappa resurserna i deras filmbransch leder ofta till ett tvunget samarbete med större länder som Frankrike och Tyskland. De egna filmerna är inte sällan lågbudgetproduktioner och ”Salamandern” är inget undantag. Den har grynig bild, mycket sparsmakad scenografi, statisk kamera, en ljudbild som endast kan beskrivas som usel, passerande människor som tittar in i kameran osv.
I det här fallet lyckas Tanner vända problemen med en lågbudgetproduktion till sin fördel. Man förstår nämligen ganska snart att ”Salamandern” är en metafilm – att själva skrivandet av manuset är filmens manus och då blir alla de ovannämnda problemen riktigt lyckade brott mot illusionsestetiken.

Allt är dock inte lika lyckat i filmen. Det finns en speakerröst i filmen, som visserligen också fungerar som ett illusionsestetiskt brott, men dess tänkta användning som fördjupande av handlingen känns i stort sett överflödig.
Beskrivningen av Rosemonde som en person som försöker slå sig fri från västvärldens krav på acceptans är starkt samhällskritiskt. De främsta scenerna är de som är helt dialogfria; Rosemonde stoppar korv på fabriken, den statiska bilden vilar kvar på henne under vad som känns som flera minuter. En annan scen visar henne sittande vid skivspelaren och hög rockmusik spelas, men hennes ansikte är helt befriat från känslor. I båda de här exemplen lyckas regissören med enkla medel få oss att känna den ångest och laddade tomhet som uppfyller henne.
Dessvärre litar inte Tanner helt på sin förmåga att förmedla budskap i bild utan fyller mycket av dialogen mellan Pierre och Paul med ren politik. Ironiskt nog förtar det mycket av budskapet och blir istället lite mer åt pekpinnehållet.

När Kaurismäki spelade in ”Flickan från tändstickfabriken” hade han säkert inte Tanners film i tankarna. Ändå kan jag inte sluta tänka på de likheter som karaktärsbeskrivningarna faktiskt har. Den stora skillnaden är att Kaurismäkis chokladask är fylld med praliner som ger mättnadskänsla och (besk) eftersmak, medans Tanner bjuder på praliner som ser lika fina ut men är alldeles för få och saknar fyllning...