Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionHitta Nemo



Filmen handlar om clownfiskbarnet Nemo som förlorar som mamma redan som liten och som i skolåldern blir kidnappad av några mänskliga dykare för att bli akvariefisk. Pappa Clownfisk tar upp jakten på sitt enda barn och företar en lång resa genom havet för att rädda Nemo. Till sin hjälp får han den efterhängsna men välmenande Dory som har extremt kort närminne.

Filmen var bra, tror jag. Hann nästan inte lägga märke till det, jag var nämligen så fascinerad över att den var så upprorisk som jag tror att en Hollywood-film kan vara, och ändå bli lanserad och marknadsförd. Om man bara klippte bort eländet i början med förorts-gulligull, och mamma Fisks bortgång, så hade jag kallat den queer.

Till att börja med var fisk-flickan (Dory, inte Doris som översättaren trodde) tecknad som en vanlig firre, som alla de andra. Inga långa ögonfransar eller märkliga frisyrer. Dessutom var hon blå, inte rosa. Hon talade nomalt, inget pip eller skrik eller fånigt fnitter. Hon var en kul prick helt enkelt.

Jag kan för ögonblicket inte komma på någon annan tecknad/animerad film där de har en roll som görs till kvinnlig, trots att den inte \"måste\" vara det. (Roller som \"måste\" vara kvinnliga är sådana som är någons mamma, fru, syster, flickvän, eller objektet för någons åtrå. Denna någon är naturligtvis alltid ett subjekt, en manlig karaktär, som sig bör.)

Dory var filmens pajas, och det bara råkade vara en tjej. Jag satt hela filmen och väntade på att hon skulle bli ihop med pappa Fisk, men det blev hon inte, så alltså \"måste\" hon inte vara tjej. Vilket i sin tur även i viss mån bryter mot heteronormen, som säger att när kvinno-fisk och mans-fisk har huvudrollerna i en film, ska de bli förälskade och få varandra på slutet och kvinno-fisken ska gå in som plastmamma åt fisk-barnet, som ska bli överlycklig över att få en mor. Att Dory:s röst gjordes av Ellen DeGeneres, gjorde ju inte saken sämre. :-)

Filmen var på det stora hela välsignat befriad från heteronormativitet (borsett från tramset i början). Inga sådana antydningar, ingen attraktion mellan fiskar av olika kön. (Inte mellan fiskar av samma kön heller, men det var det väl ingen som hade trott heller, det är ju en barnfilm, gubevars.) Men ändå, det är skönt att slippa, för en gångs skull.

Och inte nog med detta, hör och häpna, en antydan till självironi hade de lyckats få med oxå. På ett ställe pratar fiskarna om människorna (om jag minns rätt) och så säger ena firren att de är så konstiga, eller korkade, eller vad det nu var. Och den andre svarar att de är säkert amerikaner. Jag höll på att trilla ur biostolen, och började ifrågasätta om Pixar verkligen var ett amerikansk bolag. (Nån som vet?)

Missförstå mig rätt nu, det här är absolut ingen perfekt film, som ska rädda världen, eller som är ifrågasättande ur ett queer-perspektiv. Bortsett från Dory (och mamma Fisk, som dog direkt) var alla karaktärerna män, trots att de inte behövde vara det. Nemo har låååång väg kvar till jämställdhet och likaberättigande, men den är längre på väg en någon annan tecknad / animerad film jag har sett.

Den cementerade dock en norm som inte ens finns med på den politiskt korrekta dagordningen: människan som norm. Men det är klart att i en film, skapad av människor, för människor, måste väl djuren kunna tala, ha männskliga känslor, det opponerar sig ingen mot. När de sen börjar använda havsströmmarna som motorvägar och gå på AA-möten med parollen \"Fiskar är vänner, inte mat\" blir det så absurt att man viker sig dubbel i bio-stolen. Hitta Nemo får av mig högsta betyg. Se den, skratta och bli lycklig!