RecensionFull Metal Jacket
Full Metal Jacket är en dramatisk krigsfilm som först handlar om hur marinsoldaterna tränas upp (riktigt förjävligt om jag får säga det) och sen när de får rycka ut i krig (Vietnamkriget).
Det är inte bara någon simpel skjuta soldater-dada-hink-o-spade film i mängden utan är till för att ge tittarna en tankeställare.
Så fort jag satte i Full Metal Jacket i videon och den började spela upp första scenen blev jag som fast. Jag kände på mig att om Kubrick gör en vietnamkrigs-film kunde det bara inte gå fel, och det gjorde det inte heller. Filmen grep tag om mig och jag tycker att den är fantastisk.
Den är dramatisk, spännande, sorglig och bland de bästa filmer jag sett.
Den griper tag hårt om en och får fram sitt budskap skarpt. Krig suger och det har det alltid gjort. Men det enda som jag inte var helt imponerad över (har inget med detta mästerverk att göra) var att det finns och jag hade redan sett tusentals av krigsfilmer som har samma budskap. Så det budskapet har jag nog lärt mig under alla åren.
Det som också är bra är att filmen är så jäkla realistisk. Inte för mycket blod, och inte för lite blod kommer ur skotthål på skjutna soldater. Alla skjut/döda scener är bland det realistiskaste och bland de mest välgjorda jag någonsin sett (Saving Private Ryan hade också realistiska och perfekta krigsscener).
Jag gillade ingen del av filmen mest för att båda är bra. Men när de först tränade marinsoldaterna var både en lite rolig (ramsorna deras var ju fan asroliga) scen medan den också var extremt dramatisk. Själva kriget som utspelar sig i del 2 av filmen är också bra, men jag har faktiskt tröttnat lite på krigsfilmer. Men det var ändå också en mycket bra och dramatisk scen.
Musiken till filmen är bra, och jag minns speciellt ett stycke efter att Sniper-Scenen har varit då de amerikanska soldaterna blir nedskjutna av en krypskytt och de får tag på skytten. Det musikstycke som var då passade perfekt in under scenen och allt var så dystert det kunde bli (i filmen alltså), musiken var mystisk och också dyster så det var härligt placerad till scenen.
Skådespeleriet är helt perfekt. Min favoritscen är då killen som alltid gör fel men försöker väl blir galen och sitter på toaletten med geväret och stirrar in i kameran. Ansiktet är gömt halvt i skugga om jag minns rätt och sen ler han ondskefullt (liknar nästan Satan själv med det leendet, om jag minns rätt), perfekt scen och perfekt skådespel.
