Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBlade Runner



En bladerunner är en specialiserad polis, vars uppdrag är att leta fram och likvidera replikanter (artificiella människor). I en sådan framtidsversion av Los Angeles år 2019 får bladerunnern Deckard (Harrison Ford) ett uppdrag att se till att fem replikanters vistelse på jorden blir kortast möjligast. De har kapat ett rymdskepp och är på väg till jorden för att ställa sin skapare till svars. En utav dessa sk replikanter, Roy, (Rutger Hauer) är särskilt arg på skaparen Tyrell, (Joe Turkel) då Tyrell programmerat replikanterna att endast leva i fyra år. Saker och ting kompliceras när Deckard blir förälskad i en av replikanterna, Rachel (Sean Young).

Det intressanta med dessa replikanter är att man först får intrycket att de är ena styggingar och att Deckard gör det enda rätta genom att försöka sätta en kula i deras huvuden. Efter ett tag började jag dock utveckla medlidande för replikanterna. Dessa replikanter, har i motsats till sina föregångare börjat utveckla känslor, därför ses de som ett hot mot mänskligheten. Kontentan är att hur perfekt och sofistikerad teknik människan skapar så uppstår de verkliga buggarna när människan försöker skapa en artificiell självbild. I Blade Runner är replikanterna varken människor, eller robotar och filmen kanske bekräftar att vi aldrig skulle kunna acceptera ting som ser ut och tänker precis som oss, men ändå är annorlunda.
Framtiden är mer dystopisk än du kunde tänka dig och änglarnas stad kommer sannerligen att tappa sin roll som turistmagnet om vi ska tro författaren Philip K. Dick och regissören Ridley Scotts framtidsvision.

Atmosfären i Bladerunner kan man nästan ta på. Kolsvarta gator, svävande bildar i skyn, neonskyltar som adverserar ”Coca Cola –enjoy”, brunnar som pyr ut ånga, bisarra gadjets och steampunkklädda invånare. Samtidigt som många av effekterna, vilka bygger upp illusionen av ett framtida, dystopiskt LA håller än idag, har några scener en skön 80-talskänsla över sig. Datorn Deckard använder för att förstora upp en bild, med den extremt långsamma inzoomningstiden känns exceptionellt förlegad i dessa tider, men det är inget som stör, snarare en rolig liten detalj och man kan ju lätt konstatera att mycket har hänt sedan 1982.

Den ödesmättade scenen på ett regnigt tak mellan Deckard och Roy är troligen vad jag kommer att minnas starkast. Regndroppar dimper sakta ned för Roys plågade ansikte och Rutger Hauer stjäl i det ögonblicket showen från Harrison Ford.

Som ni kanske har märkt är Blade Runner en film jag starkt rekommenderar, se den, om inte annat för den otroliga stämningen.