Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionPirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse



Att ta sig an en genre som roat och fascinerat publiken i decennier kräver mod, skicklighet och självdistans. Att spela in en piratfilm idag fordrar en balansgång mellan allvar och humor, en balansgång som samtliga inblandade måste vara överens om så att inte skådespelarna lägger ribban olika högt och därmed skapar egna filmer vilket utvecklar den ursprungliga filmen till en ramberättelse. Det är inte första gången som Gore Verbinski tar sig an en genre som haft stora framgångar tidigare, till skillnad från många andra s.k. skräckfilmer som produceras idag är \"The Ring\" äkta vara. Trogen genren, men ändå tilläckligt förankrad i vår tid. Hur lyckas då Verbinski med \"Pirates of the Caribbean\"?

Själva historien är föga originell: blodtörstiga pirater beger sig ut på skattjakt för att häva en förbannelse, samtidigt plågas en föräldralös och ädelmodig ung man, Will Turner (Orlando Bloom) av en ”omöjlig” kärlek, över klassgränserna, till guvernörsdottern Elizabeth Swann (Keira Knightley), för att så småningom tvingas att ompröva sin inställning till livet och rättvisan. Eftersom detta inte är något som vi aldrig sett förut, är det inte själva handlingen som gör filmen sevärd utan de enskilda scenerna och replikerna som lyfter mycket tack vare karaktärerna. Här är den största behållningen Jack Sparrow (Johnny Depp) men även många andra bifigurer såsom två vaktsoldater, vilka Sparrow driver med i filmens inledning. Många har sagt det tidigare och jag är tvungen att instämma i att Depp är utmärkt i sin gestaltning, och (trots att det tar mig emot att skriva följande eftersom jag anser att en film inte skall stå och falla med en skådespelare) den skådespelare som lyfter filmen. Samtidigt har Bloom fått en otacksam roll, inte bara för att de flesta hamnar i skymundan när Depp är med, utan även för att han (tillsammans med främst Knightley) får representera filmens seriösa sida - risken är stor att filmen utan dem annars slutat i för mycket ”trams”. Tyvärr är Bloom filmens svagaste länk (och detta inte bara till följd av Depps medverkan), vilket kontrasten mellan hans och Knightleys rollgestaltning obarmhärtigt visar gång på gång. För där Knightley friskt blandar en liten dos allvar med en väl utspelad humor utan att tappa fotfästet, tar Bloom både sin roll och sig själv på lite för stort allvar. Därmed misslyckas han med att lägga ribban på samma nivå som Knigtley, vilket ger intrycket att de båda egentligen deltar i två olika filmer (om man skall vara riktigt elak skulle man kunna säga att detta även gäller för Depp, dvs. att de alla tre, Depp, Knightley och Bloom verkar spela i tre olika filmer – men så elak tänker jag inte vara för skillnaden mellan Depps och Knightleys tolkning av filmen är mer roande än störande). Jag måste väl även nämna det fjärde affischnamnet, Geoffrey Rush (en favorit sedan \"Shine\"), här gör han dock tyvärr ett ganska ljummet intryck utan att lämna något större avtryck.

Avslutningsvis: Filmen klarar den i inledningen nämnda balansgången med betyget godkänt, dock hade jag önskat att regissören litat mer på den underhållande dialogens effekt och besparat sig en del av de datoriserade effekterna.