Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionHålet



Vatten, kackerlackor och den stora ensamheten

Vatten är en central symbol som rinner igenom hela Tsai Ming-liangs filmproduktion. Hans karaktärer får ofta uppleva stora omkastningar i deras inrutade liv i samband med, men inte bara på grund av, att deras hem blir översvämmade.
I ”Hålet” symboliserar vattnet både förödelse och pånyttfödelse. Vi befinner oss i staden Taipei i Taiwan på tröskeln till det nya årtusendet. Regnet öser ner utan avbrott och en mystisk epidemi, vilken får folk att förlora allt vett och bete sig som kackerlackor, sprider sig över landet. Stora delar av staden har satts i karantän och kommer snart få sophämtningen indragen och vattentillförseln stoppad. I ett förfallet och nästintill tomt hus bor en kvinna som fantiserar ihop musikalnummer och har, i ett desperat försök att skydda sig från översvämningarna, samlat på sig en ansenlig mängd toalettpapper. I lägenheten ovanpå bor en man som fortfarande försöker hålla sig kvar i gamla mönster genom att varje dag öppna sin butik, trots att den enda återkommande kunden är en hungrig, övergiven katt. De två tvingas motvilligt att kommunicera efter att en rörmokare råkat knacka upp ett stort hål mellan lägenheterna.

La Sept Arte, ett franskt TV-bolag, gav en rad regissörer världen över i uppgift att göra film på sin vision om 2000-talet. Tsai Ming-liangs ”Hålet” är en av dem. Även om man inte riktigt kan se det på ytan så använder sig Ming-liang av välkända science fiction-grepp för att berätta sin historia. Det klassiska SF-temat ”naturen slår tillbaka” är ständigt närvarande på ett subtilt, men ändå hotfullt, sätt. Att kritisera samtiden genom att förlägga berättarplanet i framtiden är också väldigt vanligt inom SF-kulturen. Filmens huvudsakliga kritik ligger mot vår tids kärlek till tekniken och konsumtionen. Detta leder i slutändan till antipati och isolering, något som Ming-liang tar till det extremas gräns med sin kalla bildkompositionering av Taipeis tomma gator.
Andra kritiker har menat att ”Hålet” är en pessimistisk vision av framtiden, jag håller bara med till viss del. Visst är det en dystopi som målas upp, men i grunden finns det ändå en slags tro på människan. De kalla bilderna varvas med absurda musikalnummer från kvinnans fantasi, där glamorösa människor i färggranna kläder står i stark kontrast till de nedgångna miljöerna de utspelas i. Dessutom representerar ju titelns hål en slags dörr mellan två alienerade medvetanden.

Om man går tillbaka till Ming-liangs regidebut ”Rebels of the Neon God” (93) ser man tydligt hur han utvecklat sin egen berättartekniska stil. Vi har fortfarande samma grundproblematik med människans kommunikationssvårigheter, men medan ”Rebels…” har ett rätt så traditionellt filmspråk berättas ”Hålet” genom extremt långa tagningar och en avskalad dialog och ljudbild. Personligen kan jag tycka att man förlorar lite av de långa tagningarnas kraft om man överexploaterar dem på detta sätt. För att ta ett exempel ur regissören tidigare repertoar; i ”Länge leve kärleken” (95) så sparas de långa tagningarna till filmens slutscen, vilket gör att den blir plågsamt inpräntad som filmens absolut starkaste scen.
Jag gillar dock hur man laborerat med ljudet, det ständiga smattrandet av regn har olika styrka men finns närvarande ända fram till filmens klimax. Dessutom har mycket dialog strukits till förmån för rent bildberättande. Det är rent genialt hur fotografen Liao Peng-jung lyckas få karaktärerna att säga mer bara genom hur de står i bilden i förhållande till varandra och miljön än vad de faktiskt uttalar.

”Hålet” är ingen svår film, men för att ta till sig den ordentligt tror jag att det är en fördel om man har tagit del av Ming-liangs övriga filmproduktion. Först då följer man utan problem med i berättarstilen och kan njuta av ljusglimtarna den svarta humorn och de religiösa samt freudianska symbolerna faktiskt är.